"Tusen strålande solar"

Jag har aldrig varit något stort fan av andra människors lidande. Det spelar ingen roll om jag ser det på tv, hör det på radio eller läser det i en bok eller tidskrift, det ger mig avsmak helt enkelt. Ändå kunde jag inte hålla fingrarna borta från den här boken. Både min mamma och min syster har läst den och har blivit lika illa berörda båda två. På något plan säger det mig att jag egentligen inte bör försöka ta mig ann den men nyfikenheten tog i det här fallet överhanden.

Boken jag läst heter ”Tusen strålande solar”, skriven av Khaled Hosseini. Hela storyn utspelar sig i Afghanistan och då närmare bestäm i huvudstaden Kabul. Huvudpersonen är 15-åriga Mariam som gifts bort mot sin egen vilja av sin far. Mannen hon tvingas gifta sig med heter Rasheed. Tidigt i boken märker man att det här kommer bli en högst otrevlig historia då Mariam utsätts för våld dag som natt av den skoningslösa Rasheed. När Mariam blir gravid och får missfall så blir Rasheed argare och utsätter henne för ännu värre saker. Mariam blir gravid ännu en gång och föder denna gång detta barn. Rasheed blir dock rasande igen då det visar sig att han har fått en dotter. En dotter i Afghanistan under talibanernas styre var inte särskillt önskvärt som ni säkert förstår.

Det är inte bara i hemmet som Mariam utsätts för våld, utan talibanerna har precis kommit ut med nya lagar och regler som gör att kvinnor direkt fråntas alla sina rättigheter. En kvinna får inte visa sig utomhus utan en man, hon måste hela tiden bära burka, inte arbeta och de får absolut inte skratta så att någon hör det. Om någon taliben ser en kvinna med målade naglar tvingas hon böta med ett finger.

Efter nu flera år av misshandel och ett liv i skräck flyttar ännu en ung kvinna in hos dom. Laila som hon heter har tvingats dit utav kriget. Till en början visar sig Rasheed vara vänligt inställd till Laila vilket retar Mariam något enormt. Hon bygger upp mur av hat emot Laila som Rasheed verkar favorisera till en början. Det hat hon känner gentemot Laila visar sig sedan vara totalt lönlöst då hon snabbt ser att även Laila hamnar i samma spår utav misshandel och trakasserier.

De kan inte leva tillsammans med Rasheed, men inte heller utan honom på grund av talibanernas regler. Gång på gång försöker de fly och lyckas nästan. För att sedan åter hamna hos Rasheed och bli bestraffade för deras olydighet. En dag försöker dom fly med en buss som är påväg från Kabul. Dom ber en man som står framför dom i busskön att uppge sig för att vara deras kusin, för att på så sätt överhuvudtaget få komma på bussen. Mannen går med på det men sviker dom snart då han berättar för en vakt vilka dom egentligen är.

Både Laila och Mariam drömmer om en utbildning, och kärlek. Drömmar som snabbt suddas ut när dom ser vilket helvete dom hamnat i.

Det gör mig ont, riktigt ont att läsa den här romanen och sätta mig in i dessa kvinnors liv. Det gör mig ännu ondare när jag inser att sånt här fortfarande inträffar. Dock inte i samma utsträckning men att ens någon ska behöva lida på det här viset är för mig ofattbart. Positivt överaskad måste jag dock medge att jag är. Som jag sa in inledningen så brukar jag i vanliga fall avsky dessa typer av historier men den här har verkligen fångat mig och framförallt mina känslor. Aldrig någonsin har jag blivit så berörd av en bok som denna. Jag har sträckläst den här boken långt in på småtimmarna, utan att kunna eller vilja lägga den ifrån mig.

Jag rekommenderar verkligen inte alla att läsa denna då den är väldigt stark. Många inbitna läsare tror jag också kan ha svårt för äktheten i den här romanen. När man väl ger sig i kast med att läsa den hoppas jag att alla når sista sidan och inte stannar någonstans halvvägs då det verkligen är värt mödan. En otroligt gripande och hemsk berättelse som samtidigt känns så extremt äkta. Jag ger den 5 av 5 trumpeter.

/Text och musik: Jannis