"Da Vinci-koden"

Dan Brown är en av mina favoritförfattare, och att den omtalade titeln Da Vinci-koden blev en av de mest lästa böckerna i världen med en upplaga på hela 44 olika språk gjorde saken ännu mer självklar.

Jag som älskar spännande historier kombinerat med fängslande story och intressanta fakta hade en hel del förväntningar. Utan tvekan öppnade jag Da Vinci-koden och möts några uppslag in av en text som lyder: ”Alla beskrivningar av konstverk, arkitektoniska verk, dokument och hemliga ritualer i romanen överensstämmer med verkligheten.” Detta förgyllde hela läsningen då jag verkligen kunde känna att det inte bara var en påhittad saga jag skulle lästa utan att man faktiskt kunde lära sig något nyttig och förhoppningsvis användbara fakta.

Därefter kastas man direkt in i boken. Professor Langdon, symbolikforskare, befinner sig i Paris för att hålla en föreläsning då han plötsligt väcks av ett telefonsamtal. Intendenten på Louvren har blivit mördad och ett mystiskt chiffer har blivit ritat runt hans kropp. Langdon tillkallas till platsen för att undersöka saken närmare. Brutalt mördad ligger han mitt på golvet, naken och utsträckt som ett kors. Langdon undersöker kroppen tillsammans med Sofie Neveu som är kryptograf åt den franska polisen. Plötsligt upptäcker de gömda ledtrådar i Da Vincis verk. Ledtrådar som leder dem så långt att de får reda på att intendenten på museet tillhör ett sällskap som kallas Prieuré de Sion. I detta sällskap har det funnits medlemmar såsom Newton, Botticelli och Da Vinci. Brödraskapet har länge hållit en hemlighet och om brödraskapet skulle dö ut skulle det kunna vara avgörande för framtiden då en forntida sanning skulle gå i graven. Både Sofie och Langdon inser vad de måste göra, följa ledtrådarna. Men utan att de vet om något hålls Langdon som misstänkt för mordet. Sofie vet om detta och berättar det därför till Langdon. De flyr i sista sekund tillsammans för att lösa ett av världshistoriens kanske mest viktigaste pussel samtidigt som de jagas av den franska polisen.

Sen blev jag som fängslad och kunde knappt lägga ifrån mig boken. Dan Brown skriver på ett sådant sätt att man bara vill läsa mer och mer. Det behövs inget juridikspråk för att få en bok att bli bra, Dan Brown har verkligen lyckats! Kapiteluppdelningen är perfekt för att fängsla läsaren. De är korta och slutar alltid med något spännande som gör att man bara vill läsa mer vilket i sin tur gör att boken tar slut ganska fort dock.

När jag väl tagit mig igenom boken kände jag direkt att detta var en bok att lägga på minnet. Allt det man lärt sig tack vare boken var faktiskt mycket nyttig och man kände att det verkligen inte var helt förgäves att man läste boken. Det var ungefär som att göra ett skolarbete. Man lärde sig fast på ett mycket roligare sätt. Jag kunde faktiskt använda mina lärda kunskaper som jag fått tack vare dessa böcker för ett tag sedan. Jag hade tidigare i år läst boken ”Änglar och Demoner” av Dan Brown där dom nämner en hel del om forskningscentrumet Cern. När det senare började talas om den kända partikelacceleratorn som eventuellt skulle kunna lösa mysteriet om hur universum skapades förstod jag direkt vad det hela gick ut på då jag hade den grundläggande fakta tack vare boken.

En sak som gör denna bok extra speciell är hur man målar upp en bild när man läser boken. Vanligtvis för mig är det så att man målar upp en slags bild i huvudet när man läser böcker, men nu var det mer som att kolla på en film i huvudet, briljant gjort av Brown. Det känns dock som att han gjort detta med flit för att han ville att boken skulle bli film. Om nu detta var syftet så lyckades han väldigt bra i alla fall.

Jag blir nästan helt mållös och imponerad av hur Brown har lyckats klura ut alla dessa koder och ledtrådar, de är svårt att beskriva hur perfekt allting är, man måste helt enkelt läsa boken för att förstå.

En sak som Brown även lyckats bra med är att väva samman fakta och historia. Han gör det på ett sådant sätt att det inte märks när man läser, men när man sedan lägger ifrån sig boken inser man plötsligt att man har fått med sig en och annan bit nyttig kunskap tack vare boken.

I efterhand så känner jag att det finns ett fåtal fattiga saker i boken. Att Langdon och Sofie skulle bli kära i varandra var inte direkt någon överraskning. Det känns som de flesta författarna strävar efter att få in en kärlekshistoria på ett eller annat sätt men det här kändes bara onödigt. För att inte avslöja slutet så ska jag inte nämna scenariot men det är en sak som bara gör att man får den känslan av att historien kanske inte var så trovärdig som man kunnat tro. Visserligen känns allting ganska troligt när man läser det och plötsligt nystas alla trådar samman, men i efterhand känns det som sagt lite halvt otroligt. Dock så var detta inget man riktigt tänkte på under läsningens sekund.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Da Vinci-koden är en bok för folk som gillar böcker med spännande story och fartfyllda äventyr kombinerat med intressanta fakta. Är man mer inriktad på kärlekshistorier är denna bok kanske inte den vassaste kniven i lådan men helt klart duglig och kan säkerligen fängsla många andra läsare. En rekommendation från mig i alla fall!

/Tobias