Man får se upp, folk kan ha uppsyn över dig utan att du vet. En sådan händelse är det i boken jag läst. Boken jag valde var ”Förföljaren” skriven av Magnus Nordin.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att läsa böcker men denna bok var riktigt bra, jag kunde nästan inte sluta läsa. Så fort jag fick tid över satte jag mig och läste, man ville bara veta mer och mer som hände. Boken var inte så lång heller, vilket är bra eftersom att det händer saker hela tiden, och det gör historien bättre eftersom att man vill veta mer och mer. men författaren har verkligen lyckats få med alla detaljer även fast den är kort, och det tycker jag är riktigt bra gjort. Magnus Nordin har även skrivit ”Huset vid vägens slut” och ”Prinsessan och mördaren”. De böckerna är skrivna på ungefär samma sätt bara att det är en annan historia.
Boken utspelar sig i tre tidsperioder där det sker tre stycken försvinnanden. Det är tre stycken tjejer som försvinner, alla de tre tjejerna är mycket lika varandra.
Huvudpersonerna i boken är såklart tjejerna som försvunnit och en av tjejernas kille, han hänger med i hela historien, och han jobbar även på samma ställe som en av tjejerna börjar jobba på. Det är en tjej Malin, det är henne å hennes kille Adnan som det berättas mer om än de andra två tjejerna. Hennes mamma är sjuk och bor hemma med hemhjälp, Malin måste ta hand om sin mamma men en kväll märker hon något konstigt med den ena killen från hemtjänsten, och sen nästa dag försvinner hon och ingen vet var, innan man hittar massa ledtrådar som liknar det tidigare fallet.
Boken är riktigt bra och jag rekommenderar verkligen boken, speciellt för dem som kan ha lite svårt med sin läsning, eftersom att den är lättläst och bra. Jag ger boken ett betyg av 9/10 eftersom att man blev så fast i den och för att det var nog den första boken jag läst och tyckt om.
/Patrik
tisdag 16 december 2008
måndag 15 december 2008
"Alexander - Ödets son"
”Kan det finnas en värld utan slavar?” ”Nej”, svarade Aristoteles. ”Lika lite som en vävstol själv kan väva tyger. När det går, då kan vi få en värld utan slavar, men jag aldrig det kommer bli så.”
Detta citat är tagen ur boken Alexander – Ödets son som jag har läst.
Boken är skriven av Valerio Massimo Manfredi.
”Alexander III” eller det namn som han är mest känd för ”Alexander den store” är boken huvudperson och under den första delen i trilogin som jag har läst får man följa med Alexander från hans födelse till han intar tronen.
Redan innan Alexander föddes hade en stor profetia kommit om att ett barn skulle födas och utföra stora ting, hans skulle ha säd från guden Zeus i sina ådror. När Alexander blev större så mötte personen som skulle vara honom mest trogen bland hans vänner, det var Hefaistos. Vid deras första möte så bestämde de att ge varandra en gåva som bevisade deras vänskap, den lilla gåvan blev en tand från den ene till den andre. Alexanders far Filip II från Makedonien gjorde allt för att skapa en allians med Grekland, men majoriteten som satt vid de olika stadsråden ansåg honom som ett djur som bara använde sig av monarki istället för demokrati. Filip gjorde allt i sin makt för att Alexander skulle få samma undervisning som grekerna erbjöd och sen kunna klassas som grek den dagen han besteg tronen. Den store poeten och filosofen Platons lärjunge Aristoteles var mannen som skulle utbilda den käre prinsen och hans kamrater. Medans åren går lär hans sig om livet och om hur svåra kungliga beslut kan vara t.ex. att man inte kan lösa allt med krig utan man måste också vara politisk av sig. Vid nästan vuxen ålder(ca 19 år) hade hans far Fillip II erövrat tills sig ett rike så stort att bara Persien var större i världen samt blivit grekernas beskyddare/ledare i krig, men med de goda tiderna kommer även sorg. Filip II blir mördad under hans dotters bröllop(Alexanders syster), alla anklagar honom för planeringen av mordet men det var ändå ingen som vågade ifrågasätta hans rätt till tronen. Hans fars sista plan var att ta över Persien sen hela Asien, som god son så fortsatte han det hans far hade börjat…..
Varför jag valde citatet som är i början var för att det sägs att vi lever under en tid som slaveri inte existerar, men det gör det. Sen som Aristoteles sade ”Lika lite som en vävstol själv kan väva tyger. När det går, då kan vi få en värld utan slavar, men jag aldrig det kommer bli så.” Vi lever i en värld där vävstolen själv väver, slaveri nuförtiden är inte den samma som förr. Om man bara tänker efter vad/vem man kan vara slav under, så kommer det ploppa upp mycket i huvudet.
Valerio har verkligen lyckat med boken i mina ögon, han beskriver miljön, områden även karaktärerna så extremt verkligt att det kändes att man var där. Vilket hjälpte väldigt mycket när man läste för handlingen förbättrades extremt.
Boken skulle jag rekommendera till den som gillar lite fakta-/historieböcker.
/Bravo
Detta citat är tagen ur boken Alexander – Ödets son som jag har läst.
Boken är skriven av Valerio Massimo Manfredi.
”Alexander III” eller det namn som han är mest känd för ”Alexander den store” är boken huvudperson och under den första delen i trilogin som jag har läst får man följa med Alexander från hans födelse till han intar tronen.
Redan innan Alexander föddes hade en stor profetia kommit om att ett barn skulle födas och utföra stora ting, hans skulle ha säd från guden Zeus i sina ådror. När Alexander blev större så mötte personen som skulle vara honom mest trogen bland hans vänner, det var Hefaistos. Vid deras första möte så bestämde de att ge varandra en gåva som bevisade deras vänskap, den lilla gåvan blev en tand från den ene till den andre. Alexanders far Filip II från Makedonien gjorde allt för att skapa en allians med Grekland, men majoriteten som satt vid de olika stadsråden ansåg honom som ett djur som bara använde sig av monarki istället för demokrati. Filip gjorde allt i sin makt för att Alexander skulle få samma undervisning som grekerna erbjöd och sen kunna klassas som grek den dagen han besteg tronen. Den store poeten och filosofen Platons lärjunge Aristoteles var mannen som skulle utbilda den käre prinsen och hans kamrater. Medans åren går lär hans sig om livet och om hur svåra kungliga beslut kan vara t.ex. att man inte kan lösa allt med krig utan man måste också vara politisk av sig. Vid nästan vuxen ålder(ca 19 år) hade hans far Fillip II erövrat tills sig ett rike så stort att bara Persien var större i världen samt blivit grekernas beskyddare/ledare i krig, men med de goda tiderna kommer även sorg. Filip II blir mördad under hans dotters bröllop(Alexanders syster), alla anklagar honom för planeringen av mordet men det var ändå ingen som vågade ifrågasätta hans rätt till tronen. Hans fars sista plan var att ta över Persien sen hela Asien, som god son så fortsatte han det hans far hade börjat…..
Varför jag valde citatet som är i början var för att det sägs att vi lever under en tid som slaveri inte existerar, men det gör det. Sen som Aristoteles sade ”Lika lite som en vävstol själv kan väva tyger. När det går, då kan vi få en värld utan slavar, men jag aldrig det kommer bli så.” Vi lever i en värld där vävstolen själv väver, slaveri nuförtiden är inte den samma som förr. Om man bara tänker efter vad/vem man kan vara slav under, så kommer det ploppa upp mycket i huvudet.
Valerio har verkligen lyckat med boken i mina ögon, han beskriver miljön, områden även karaktärerna så extremt verkligt att det kändes att man var där. Vilket hjälpte väldigt mycket när man läste för handlingen förbättrades extremt.
Boken skulle jag rekommendera till den som gillar lite fakta-/historieböcker.
/Bravo
lördag 13 december 2008
"Nana"
Stureplan, en sommarnatt med discodunk. Ut från limousinen glider hon fjäderlätt med sina långa slanka solbrända ben, sitt utsläppta platinblonda hår och med svällande silikonbyst. Hon går förbi den långa krogkön med högdraget förakt, nickar igenkännande åt dörrvakten och gör sin entre. Innanför dörrarna blir hon ett hondjur på jakt, på jakt efter de hungriga, plånbokstjocka männen som vill bidra till hennes leverne och kändisskap i utbyte mot en fysisk kärlek. Hennes stora lycka är när hon lyckas hamna i mittuppslaget i en herrtidning och skvallerpressen. Är detta ett tecken på vår typiska nutids destruktiva sexualitet?
Nej, det kunde lika gärna vara ett utdrag från Emile Zolas bok ”Nana” som där ger en insyn i de rikas liv, deras framgångar, lustar och lyckofulla uppsåt, till deras förödande fall på grund av deras nyckfulla strävan efter livets godheter och dess skönhet, även om denna godhet och skönhet endast är i formen av en vacker kvinna, som egentligen inte söker deras kärlek utan endast snuvar dem på deras pengar och sedan lämnar dem i rännstenen med tomma fickor och krossade hjärtan.
”Nana” är en bok av Emile Zola vars handlingen utspelar sig kring en kvinna vid namnet Nana i den just då modestrålande staden Paris i Frankrike under Andra Kejsardömet med Napoleon III som fransk regim mellan 1852 och 1870. Boken är en fortsättning från boken ”Krogen” men är fristående så den kan läsas utan att behöva läsa den första boken.
Nana är en skådespelerska som spelar upp pjäser av en person som heter Bordenave som driver en teater i staden, hon har ingen talang i varken sång, skådespeleri eller något av dess like men väger upp dessa med sin bländande skönhet, vackra kurvor och sin nakenhet i sin roll som Venus. Bordenave, som hittade hennes ”talang”, uttalar sig med att inte kalla sin teater en teater, utan en bordell.
”- Er teater... började han med flöjtliknande tonfall. Bordenave avbröt honom lugnt: - Säg min bordell.” (sidan 9, Nana)
Det är också flertal roliga och sinnrika uttalanden från denne teaterägare om Nanas ovanliga gåvor så som hennes sångröst.
”- Jag har hört sägas, återtog han då han absolut ville hitta på något att säga, att Nana lär ska ha en förtjusande röst. - Hon! Skrek direktören (Bordenave) och ryckte på axlarna. Smattrar som en ärtbössa!” (sidan 9, Nana)
Hon blir såklart väldigt omtalad och beundrar för sin skönhet av både de höga och låga klasserna i samhället och dinerar med flera bjudna och objudna gäster efter sin första gång på scenen.
Hon får gåvor i form av pengar, godis och mycket annat, hon blir bortskämd och utnyttjar sitt vackra yttre för att skinna de män som söker hennes kärlek, tills de knappt har råd med att betala mat till sin egen mun. Det är då hon lämnar dem för att hitta nästa rika beundrare för att kunna fortsätta sitt eviga lyxliv, hon får männen att gå bankrutt, splittrar familjer eller i värsta fall, får dem att begå självmord, som en av de få hon verkligen älskar George gör, efter att han har förstått att han aldrig skulle kunna leva ihop med henne.
Hon kan jämföras med dagens blondiner på t.ex. Spy bar som söker de rika herrernas blickar och plånböcker , istället för att uppträda på teatern så viker de ut sig i herrtidningar och allt detta för att bli en kändis. Precis som med Nana kommer denna destruktiva sexualitet aldrig att sluta något bra eftersom den aldrig ger en kärlek som är riktad mot den inre personen, alltså aldrig kärlek till vem personen är utan bara hur bra personen ser ut. Ödet kommer att hinna ifatt, för det enda i världen ingen kan fly ifrån är tiden, som kan få den vackraste personen att bli gammal, skrynklig och ful. Det kommer då en tid då varken den rikaste eller den fattigaste vill ha en ful gammal tant, som endast vill ha pengar för en kurtisering och som aldrig kan nå det måttet man kunnat få av någon yngre och vackrare. Med andra ord så är bokens innehåll lika aktuell idag, som för 150 år sedan.
Miljöbeskrivningarna i boken är väldigt detaljerade, ibland på ett mycket utdraget sätt, t.ex. så kan Zola förklara ingående hur en näsduk ser ut, medan rummet kan lämnas utanför beskrivningen, någon enstaka gång beskriver han dock en vacker möbel lika detaljerat såsom näsduken.
Boken var en både rolig och intressant historia med flera långa listor av namn som man aldrig hann lägga på minnet, en rekommendation är att läsa boken så långsamt som möjligt eftersom händelserna är staplade på varandra och det går väldigt fort fram. Den var också sorglig eftersom man fick se många människors liv läggas i ruiner på grund av Nanas skönhet och eviga tråt efter sitt lyxliv.
Jag kan rekommendera att läsa den här boken om man gillar stilfulla böcker med lite halvt skruvade händelser och humor, det enda som boken har till sin nackdel är att den är väldigt, enligt min mening, ihoptrasslad och det är svårt att följa med vem som är vem och vad som är vad.
/Robin
Nej, det kunde lika gärna vara ett utdrag från Emile Zolas bok ”Nana” som där ger en insyn i de rikas liv, deras framgångar, lustar och lyckofulla uppsåt, till deras förödande fall på grund av deras nyckfulla strävan efter livets godheter och dess skönhet, även om denna godhet och skönhet endast är i formen av en vacker kvinna, som egentligen inte söker deras kärlek utan endast snuvar dem på deras pengar och sedan lämnar dem i rännstenen med tomma fickor och krossade hjärtan.
”Nana” är en bok av Emile Zola vars handlingen utspelar sig kring en kvinna vid namnet Nana i den just då modestrålande staden Paris i Frankrike under Andra Kejsardömet med Napoleon III som fransk regim mellan 1852 och 1870. Boken är en fortsättning från boken ”Krogen” men är fristående så den kan läsas utan att behöva läsa den första boken.
Nana är en skådespelerska som spelar upp pjäser av en person som heter Bordenave som driver en teater i staden, hon har ingen talang i varken sång, skådespeleri eller något av dess like men väger upp dessa med sin bländande skönhet, vackra kurvor och sin nakenhet i sin roll som Venus. Bordenave, som hittade hennes ”talang”, uttalar sig med att inte kalla sin teater en teater, utan en bordell.
”- Er teater... började han med flöjtliknande tonfall. Bordenave avbröt honom lugnt: - Säg min bordell.” (sidan 9, Nana)
Det är också flertal roliga och sinnrika uttalanden från denne teaterägare om Nanas ovanliga gåvor så som hennes sångröst.
”- Jag har hört sägas, återtog han då han absolut ville hitta på något att säga, att Nana lär ska ha en förtjusande röst. - Hon! Skrek direktören (Bordenave) och ryckte på axlarna. Smattrar som en ärtbössa!” (sidan 9, Nana)
Hon blir såklart väldigt omtalad och beundrar för sin skönhet av både de höga och låga klasserna i samhället och dinerar med flera bjudna och objudna gäster efter sin första gång på scenen.
Hon får gåvor i form av pengar, godis och mycket annat, hon blir bortskämd och utnyttjar sitt vackra yttre för att skinna de män som söker hennes kärlek, tills de knappt har råd med att betala mat till sin egen mun. Det är då hon lämnar dem för att hitta nästa rika beundrare för att kunna fortsätta sitt eviga lyxliv, hon får männen att gå bankrutt, splittrar familjer eller i värsta fall, får dem att begå självmord, som en av de få hon verkligen älskar George gör, efter att han har förstått att han aldrig skulle kunna leva ihop med henne.
Hon kan jämföras med dagens blondiner på t.ex. Spy bar som söker de rika herrernas blickar och plånböcker , istället för att uppträda på teatern så viker de ut sig i herrtidningar och allt detta för att bli en kändis. Precis som med Nana kommer denna destruktiva sexualitet aldrig att sluta något bra eftersom den aldrig ger en kärlek som är riktad mot den inre personen, alltså aldrig kärlek till vem personen är utan bara hur bra personen ser ut. Ödet kommer att hinna ifatt, för det enda i världen ingen kan fly ifrån är tiden, som kan få den vackraste personen att bli gammal, skrynklig och ful. Det kommer då en tid då varken den rikaste eller den fattigaste vill ha en ful gammal tant, som endast vill ha pengar för en kurtisering och som aldrig kan nå det måttet man kunnat få av någon yngre och vackrare. Med andra ord så är bokens innehåll lika aktuell idag, som för 150 år sedan.
Miljöbeskrivningarna i boken är väldigt detaljerade, ibland på ett mycket utdraget sätt, t.ex. så kan Zola förklara ingående hur en näsduk ser ut, medan rummet kan lämnas utanför beskrivningen, någon enstaka gång beskriver han dock en vacker möbel lika detaljerat såsom näsduken.
Boken var en både rolig och intressant historia med flera långa listor av namn som man aldrig hann lägga på minnet, en rekommendation är att läsa boken så långsamt som möjligt eftersom händelserna är staplade på varandra och det går väldigt fort fram. Den var också sorglig eftersom man fick se många människors liv läggas i ruiner på grund av Nanas skönhet och eviga tråt efter sitt lyxliv.
Jag kan rekommendera att läsa den här boken om man gillar stilfulla böcker med lite halvt skruvade händelser och humor, det enda som boken har till sin nackdel är att den är väldigt, enligt min mening, ihoptrasslad och det är svårt att följa med vem som är vem och vad som är vad.
/Robin
onsdag 10 december 2008
"Män som hatar kvinnor"
Stieg Larsson är en av Sveriges mest framgångsrika författare och hans debutbok ”män som hatar kvinnor” har lästs av 100 000- tals människor och har översatts till ett dussin språk. Det var förstås lite tråkigt är att författaren dog ett år innan första boken släpptes.
Jag har aldrig varit ett stort fan till deckare/kriminalroman just av den anledningen att jag tycker att den genren riktar sig till lite äldre människor. Och att läsa om mord och andra brott har inte varit det mest lockande att läsa om. Men varför läste jag den här boken? Jo, det är så att även jag kan bli övertygad och lockad av att läsa en bok fast det står ”kriminalroman” på framsidan.
Starten av boken är lugn och eftersom boken har 567 sidor är det ingen idé att skynda på inledningen. Det som händer är att en journalist vid namn Mikael Blomqvist Blir dömd för grovt förtal av den rika finansmannen Hans-Erik Wennerström och döms till tre månaders fängelse. För att inte dra med sin tidskrift millennium i fallet beslutar han sig att ta en paus från sitt jobb. I samma veva blir han kontaktad av en framgångsrik affärsman, Henrik Vanger som vill att Mikael ska ta reda på vad som hände hans brorsdotter Harriet för 40 år sedan då hon spårlöst försvann. Mikael tackar motvilligt ja till ärendet och får till sin hjälp en ung tjej, Lisbeth Salander. En strulig och tatuerad tjej men en utmärkt researcher och en av landets främste hackers. Tillsammans gräver de allt djupare i familjen Vangers förflutna och stöter på en blodigare historia än någon kunnat ana.
Efter 70 sidor var jag inte så imponerad men jag kunde se tendensen i boken ganska tydligt, det blev intensivare och mer spännande. När jag kommit över 350 sidor ville jag inte lägga ifrån mig boken och sträckläste slutet. Boken har en del som jag tycker är väldigt viktig när jag läser en bok; spänning, vilket gör att jag inte vill sluta läsa och inget är tråkigare än en händelsefattig bok som man får ”jobba” sig igenom.
När jag började läsa boken hade jag nästan omänskliga förväntningar på boken eftersom jag hade hört så mycket bra om den. Men håller jag med om allt bra som skrivits? Jag har läst böcker som jag tyckt mer om t.ex. Snabba Cash men boken håller absolut toppklass och är bland det bättre jag läst. Vissa händelser var däremot ganska väntade t.ex. att Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist hamnar i samma säng vilket jag inte tyckte tillförde det minsta lilla till att föra historien framåt. Men jag tycker att det är ganska vanligt i spänningsromaner t.ex. har jag läst tre Dan Brownböcker och alla har en snygg tjej som förför/förförs av den manlige huvudrollen. Men det jag tycker är bra med boken är just att det är skrivit från Mikaels och Salanders perspektiv för jag tycker att det hela blir lite mer personligt än om allt är skrivit i andra eller tredje person.
Språket är ganska lätt vilket gör de 560 sidorna betydligt lättare att läsa än om det hade varit ett mer avancerat språk. Längden på kapitlen är ganska varierande men det är cirka 25 sidor per kapitel passande för en bok där det är mycket att berätta. Kan förstå att många tycker att 560 sidor är väldigt mycket, det kan jag hålla med om men när du väl kommit igång kommer det att flyta på. Har man väldigt svårt för böcker i allmänhet kommer den här boken inte ge mycket nöje men läser du några böcker om året (eller mer) tycker jag att du ska pröva på den. En sak som kan vara bra att tillägga är att boken är ganska våldsam och lite obehaglig på sina platser men det tycker jag bara gör den ännu mer värd att läsa, läs den och se vad du tycker.
/Daniel
Jag har aldrig varit ett stort fan till deckare/kriminalroman just av den anledningen att jag tycker att den genren riktar sig till lite äldre människor. Och att läsa om mord och andra brott har inte varit det mest lockande att läsa om. Men varför läste jag den här boken? Jo, det är så att även jag kan bli övertygad och lockad av att läsa en bok fast det står ”kriminalroman” på framsidan.
Starten av boken är lugn och eftersom boken har 567 sidor är det ingen idé att skynda på inledningen. Det som händer är att en journalist vid namn Mikael Blomqvist Blir dömd för grovt förtal av den rika finansmannen Hans-Erik Wennerström och döms till tre månaders fängelse. För att inte dra med sin tidskrift millennium i fallet beslutar han sig att ta en paus från sitt jobb. I samma veva blir han kontaktad av en framgångsrik affärsman, Henrik Vanger som vill att Mikael ska ta reda på vad som hände hans brorsdotter Harriet för 40 år sedan då hon spårlöst försvann. Mikael tackar motvilligt ja till ärendet och får till sin hjälp en ung tjej, Lisbeth Salander. En strulig och tatuerad tjej men en utmärkt researcher och en av landets främste hackers. Tillsammans gräver de allt djupare i familjen Vangers förflutna och stöter på en blodigare historia än någon kunnat ana.
Efter 70 sidor var jag inte så imponerad men jag kunde se tendensen i boken ganska tydligt, det blev intensivare och mer spännande. När jag kommit över 350 sidor ville jag inte lägga ifrån mig boken och sträckläste slutet. Boken har en del som jag tycker är väldigt viktig när jag läser en bok; spänning, vilket gör att jag inte vill sluta läsa och inget är tråkigare än en händelsefattig bok som man får ”jobba” sig igenom.
När jag började läsa boken hade jag nästan omänskliga förväntningar på boken eftersom jag hade hört så mycket bra om den. Men håller jag med om allt bra som skrivits? Jag har läst böcker som jag tyckt mer om t.ex. Snabba Cash men boken håller absolut toppklass och är bland det bättre jag läst. Vissa händelser var däremot ganska väntade t.ex. att Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist hamnar i samma säng vilket jag inte tyckte tillförde det minsta lilla till att föra historien framåt. Men jag tycker att det är ganska vanligt i spänningsromaner t.ex. har jag läst tre Dan Brownböcker och alla har en snygg tjej som förför/förförs av den manlige huvudrollen. Men det jag tycker är bra med boken är just att det är skrivit från Mikaels och Salanders perspektiv för jag tycker att det hela blir lite mer personligt än om allt är skrivit i andra eller tredje person.
Språket är ganska lätt vilket gör de 560 sidorna betydligt lättare att läsa än om det hade varit ett mer avancerat språk. Längden på kapitlen är ganska varierande men det är cirka 25 sidor per kapitel passande för en bok där det är mycket att berätta. Kan förstå att många tycker att 560 sidor är väldigt mycket, det kan jag hålla med om men när du väl kommit igång kommer det att flyta på. Har man väldigt svårt för böcker i allmänhet kommer den här boken inte ge mycket nöje men läser du några böcker om året (eller mer) tycker jag att du ska pröva på den. En sak som kan vara bra att tillägga är att boken är ganska våldsam och lite obehaglig på sina platser men det tycker jag bara gör den ännu mer värd att läsa, läs den och se vad du tycker.
/Daniel
"Den siste tempelriddaren"
”Akko, år 1291. Medan staden brinner efter angreppet av sultanens trupper, sätter Tempelfalken segel och för bort en liten skara riddare, åt vilka ordens stormästare anförtrott ett mystiskt skrin. Skeppet försvinner spårlöst.”
”Han svängde runt hästen och under en kort stund mötte hans ögon, som låg i skuggan bakom hjälmvisiter, hennes. Hennes hjärta hoppade över ett slag där hon totalt förlamat och hjälplöst låg hopkrupen på golvet. Hästen kom mot henne, rakt mot henne…
… och innan den trängde sig förbi henne hörde hon hur mannen skrek till de andra tre ryttarna, ”Kom så ger vi oss iväg!””
Denna bok som heter ”Den siste tempelriddaren” handlar om Tess Chaykin som är arkeolog och expert inom den tidiga kristna historien, och den hjälpsamma och snälla FBI-agenten Sean Reilly.
Boken börjar med att men får veta lite kort om vad som hände med tempelriddarna år 1291, och då får vi veta om ett mystiskt skrin som tempelherrorderns stormästare har. Men skeppet sjunker och skrinet tros vara försvunnet för alltid.
Sedan när vi kommer tillbaka till nutiden, får vi träffa Tess Chaykin och hennes dotter, som är på väg till Metropolitanmuseet i New York. Tess var väldigt intresserad av utställningen som dom visade den här gången, ”Vatikanens skatter”. Och när dom väl är inne på museet hittar Tess ett gammalt skrin som är på utställning. Det står att det är det långt försvunna skrinet som tempelherrordens stormästare olyckligt drunknade med, men ingen har löst gåtan om hur man ska öppna den.
Men helt plötsligt, hör dom rop och klappningar utanför museet, så Tess och Kim går fram till fönstret och får se fyra stycken ståtliga tempelriddare med full rustning och en tunika som hade tempelriddarnas tecken på det, dom hade vita ståtliga hästar, och dom bar även svärd. När dom sedan började gå upp för trappan och mot museet, så hamnade Kim i extas och när dom sedan kom in i museet sprang Kim fram till en av hästarna. Men precis när hon skulle göra detta, ställde sig hästen på bakbenen och ryttaren till hästen drog sitt svärd. Alla började springa omkring och det var totalt kaos. Tre stycken ryttare började slå sönder skåpen och ta allt dom kunde få tag på, Den sista ryttaren var inställd på det gamla skrinet som låg en bit in i rummet. Han slog sedan sönder skåpet det stod i, och skrek till dom andra att dom skulle ge sig av.
Därefter blir Tess förhörd av den snälla FBI-agenten Reilly, som tycker att Tess historia om vad som hände och de hon kan om skrinet var väldigt skruvad. Men när Reilly hittar dom fyra ”tempelriddarna” döda på olika sätt och det hemliga skrinet, ringer hon upp Tess för att få reda på mer om Tempelriddarna. Tess blir indragen i det hela, och det slutar med att det blir en kamp om att komma först till den hemliga skatten, mellan Tess och Reilly mot dom mystiska männen som mördade de fyra ”tempelriddarna”.
Denna bok är skriven av Raymond Khoury som är en författare som har skrivit mycket manus, och detta kan man förstå genom dom väldigt noggranna person förklaringarna som är i boken.
Den här boken tyckte jag var en av dom bättre böckerna jag har läst eftersom det är den första boken ja läst där jag har fått minnen några månader senare av att jag har sett filmen till boken, men det finns ingen film. Detta tycker jag säger väldigt mycket om författaren till boken. Den är väldigt bra skriven och otroligt visuell.
Jag kan rekommendera denna bok till personer som gillar lite spänning och action i böckerna, men jag kan stort rekommendera denna bok till personer som har läst ”Da vinci-koden” av Dan Brown.
/Kevin
”Han svängde runt hästen och under en kort stund mötte hans ögon, som låg i skuggan bakom hjälmvisiter, hennes. Hennes hjärta hoppade över ett slag där hon totalt förlamat och hjälplöst låg hopkrupen på golvet. Hästen kom mot henne, rakt mot henne…
… och innan den trängde sig förbi henne hörde hon hur mannen skrek till de andra tre ryttarna, ”Kom så ger vi oss iväg!””
Denna bok som heter ”Den siste tempelriddaren” handlar om Tess Chaykin som är arkeolog och expert inom den tidiga kristna historien, och den hjälpsamma och snälla FBI-agenten Sean Reilly.
Boken börjar med att men får veta lite kort om vad som hände med tempelriddarna år 1291, och då får vi veta om ett mystiskt skrin som tempelherrorderns stormästare har. Men skeppet sjunker och skrinet tros vara försvunnet för alltid.
Sedan när vi kommer tillbaka till nutiden, får vi träffa Tess Chaykin och hennes dotter, som är på väg till Metropolitanmuseet i New York. Tess var väldigt intresserad av utställningen som dom visade den här gången, ”Vatikanens skatter”. Och när dom väl är inne på museet hittar Tess ett gammalt skrin som är på utställning. Det står att det är det långt försvunna skrinet som tempelherrordens stormästare olyckligt drunknade med, men ingen har löst gåtan om hur man ska öppna den.
Men helt plötsligt, hör dom rop och klappningar utanför museet, så Tess och Kim går fram till fönstret och får se fyra stycken ståtliga tempelriddare med full rustning och en tunika som hade tempelriddarnas tecken på det, dom hade vita ståtliga hästar, och dom bar även svärd. När dom sedan började gå upp för trappan och mot museet, så hamnade Kim i extas och när dom sedan kom in i museet sprang Kim fram till en av hästarna. Men precis när hon skulle göra detta, ställde sig hästen på bakbenen och ryttaren till hästen drog sitt svärd. Alla började springa omkring och det var totalt kaos. Tre stycken ryttare började slå sönder skåpen och ta allt dom kunde få tag på, Den sista ryttaren var inställd på det gamla skrinet som låg en bit in i rummet. Han slog sedan sönder skåpet det stod i, och skrek till dom andra att dom skulle ge sig av.
Därefter blir Tess förhörd av den snälla FBI-agenten Reilly, som tycker att Tess historia om vad som hände och de hon kan om skrinet var väldigt skruvad. Men när Reilly hittar dom fyra ”tempelriddarna” döda på olika sätt och det hemliga skrinet, ringer hon upp Tess för att få reda på mer om Tempelriddarna. Tess blir indragen i det hela, och det slutar med att det blir en kamp om att komma först till den hemliga skatten, mellan Tess och Reilly mot dom mystiska männen som mördade de fyra ”tempelriddarna”.
Denna bok är skriven av Raymond Khoury som är en författare som har skrivit mycket manus, och detta kan man förstå genom dom väldigt noggranna person förklaringarna som är i boken.
Den här boken tyckte jag var en av dom bättre böckerna jag har läst eftersom det är den första boken ja läst där jag har fått minnen några månader senare av att jag har sett filmen till boken, men det finns ingen film. Detta tycker jag säger väldigt mycket om författaren till boken. Den är väldigt bra skriven och otroligt visuell.
Jag kan rekommendera denna bok till personer som gillar lite spänning och action i böckerna, men jag kan stort rekommendera denna bok till personer som har läst ”Da vinci-koden” av Dan Brown.
/Kevin
"Tusen strålande solar"
Jag har aldrig varit något stort fan av andra människors lidande. Det spelar ingen roll om jag ser det på tv, hör det på radio eller läser det i en bok eller tidskrift, det ger mig avsmak helt enkelt. Ändå kunde jag inte hålla fingrarna borta från den här boken. Både min mamma och min syster har läst den och har blivit lika illa berörda båda två. På något plan säger det mig att jag egentligen inte bör försöka ta mig ann den men nyfikenheten tog i det här fallet överhanden.
Boken jag läst heter ”Tusen strålande solar”, skriven av Khaled Hosseini. Hela storyn utspelar sig i Afghanistan och då närmare bestäm i huvudstaden Kabul. Huvudpersonen är 15-åriga Mariam som gifts bort mot sin egen vilja av sin far. Mannen hon tvingas gifta sig med heter Rasheed. Tidigt i boken märker man att det här kommer bli en högst otrevlig historia då Mariam utsätts för våld dag som natt av den skoningslösa Rasheed. När Mariam blir gravid och får missfall så blir Rasheed argare och utsätter henne för ännu värre saker. Mariam blir gravid ännu en gång och föder denna gång detta barn. Rasheed blir dock rasande igen då det visar sig att han har fått en dotter. En dotter i Afghanistan under talibanernas styre var inte särskillt önskvärt som ni säkert förstår.
Det är inte bara i hemmet som Mariam utsätts för våld, utan talibanerna har precis kommit ut med nya lagar och regler som gör att kvinnor direkt fråntas alla sina rättigheter. En kvinna får inte visa sig utomhus utan en man, hon måste hela tiden bära burka, inte arbeta och de får absolut inte skratta så att någon hör det. Om någon taliben ser en kvinna med målade naglar tvingas hon böta med ett finger.
Efter nu flera år av misshandel och ett liv i skräck flyttar ännu en ung kvinna in hos dom. Laila som hon heter har tvingats dit utav kriget. Till en början visar sig Rasheed vara vänligt inställd till Laila vilket retar Mariam något enormt. Hon bygger upp mur av hat emot Laila som Rasheed verkar favorisera till en början. Det hat hon känner gentemot Laila visar sig sedan vara totalt lönlöst då hon snabbt ser att även Laila hamnar i samma spår utav misshandel och trakasserier.
De kan inte leva tillsammans med Rasheed, men inte heller utan honom på grund av talibanernas regler. Gång på gång försöker de fly och lyckas nästan. För att sedan åter hamna hos Rasheed och bli bestraffade för deras olydighet. En dag försöker dom fly med en buss som är påväg från Kabul. Dom ber en man som står framför dom i busskön att uppge sig för att vara deras kusin, för att på så sätt överhuvudtaget få komma på bussen. Mannen går med på det men sviker dom snart då han berättar för en vakt vilka dom egentligen är.
Både Laila och Mariam drömmer om en utbildning, och kärlek. Drömmar som snabbt suddas ut när dom ser vilket helvete dom hamnat i.
Det gör mig ont, riktigt ont att läsa den här romanen och sätta mig in i dessa kvinnors liv. Det gör mig ännu ondare när jag inser att sånt här fortfarande inträffar. Dock inte i samma utsträckning men att ens någon ska behöva lida på det här viset är för mig ofattbart. Positivt överaskad måste jag dock medge att jag är. Som jag sa in inledningen så brukar jag i vanliga fall avsky dessa typer av historier men den här har verkligen fångat mig och framförallt mina känslor. Aldrig någonsin har jag blivit så berörd av en bok som denna. Jag har sträckläst den här boken långt in på småtimmarna, utan att kunna eller vilja lägga den ifrån mig.
Jag rekommenderar verkligen inte alla att läsa denna då den är väldigt stark. Många inbitna läsare tror jag också kan ha svårt för äktheten i den här romanen. När man väl ger sig i kast med att läsa den hoppas jag att alla når sista sidan och inte stannar någonstans halvvägs då det verkligen är värt mödan. En otroligt gripande och hemsk berättelse som samtidigt känns så extremt äkta. Jag ger den 5 av 5 trumpeter.
/Text och musik: Jannis
Boken jag läst heter ”Tusen strålande solar”, skriven av Khaled Hosseini. Hela storyn utspelar sig i Afghanistan och då närmare bestäm i huvudstaden Kabul. Huvudpersonen är 15-åriga Mariam som gifts bort mot sin egen vilja av sin far. Mannen hon tvingas gifta sig med heter Rasheed. Tidigt i boken märker man att det här kommer bli en högst otrevlig historia då Mariam utsätts för våld dag som natt av den skoningslösa Rasheed. När Mariam blir gravid och får missfall så blir Rasheed argare och utsätter henne för ännu värre saker. Mariam blir gravid ännu en gång och föder denna gång detta barn. Rasheed blir dock rasande igen då det visar sig att han har fått en dotter. En dotter i Afghanistan under talibanernas styre var inte särskillt önskvärt som ni säkert förstår.
Det är inte bara i hemmet som Mariam utsätts för våld, utan talibanerna har precis kommit ut med nya lagar och regler som gör att kvinnor direkt fråntas alla sina rättigheter. En kvinna får inte visa sig utomhus utan en man, hon måste hela tiden bära burka, inte arbeta och de får absolut inte skratta så att någon hör det. Om någon taliben ser en kvinna med målade naglar tvingas hon böta med ett finger.
Efter nu flera år av misshandel och ett liv i skräck flyttar ännu en ung kvinna in hos dom. Laila som hon heter har tvingats dit utav kriget. Till en början visar sig Rasheed vara vänligt inställd till Laila vilket retar Mariam något enormt. Hon bygger upp mur av hat emot Laila som Rasheed verkar favorisera till en början. Det hat hon känner gentemot Laila visar sig sedan vara totalt lönlöst då hon snabbt ser att även Laila hamnar i samma spår utav misshandel och trakasserier.
De kan inte leva tillsammans med Rasheed, men inte heller utan honom på grund av talibanernas regler. Gång på gång försöker de fly och lyckas nästan. För att sedan åter hamna hos Rasheed och bli bestraffade för deras olydighet. En dag försöker dom fly med en buss som är påväg från Kabul. Dom ber en man som står framför dom i busskön att uppge sig för att vara deras kusin, för att på så sätt överhuvudtaget få komma på bussen. Mannen går med på det men sviker dom snart då han berättar för en vakt vilka dom egentligen är.
Både Laila och Mariam drömmer om en utbildning, och kärlek. Drömmar som snabbt suddas ut när dom ser vilket helvete dom hamnat i.
Det gör mig ont, riktigt ont att läsa den här romanen och sätta mig in i dessa kvinnors liv. Det gör mig ännu ondare när jag inser att sånt här fortfarande inträffar. Dock inte i samma utsträckning men att ens någon ska behöva lida på det här viset är för mig ofattbart. Positivt överaskad måste jag dock medge att jag är. Som jag sa in inledningen så brukar jag i vanliga fall avsky dessa typer av historier men den här har verkligen fångat mig och framförallt mina känslor. Aldrig någonsin har jag blivit så berörd av en bok som denna. Jag har sträckläst den här boken långt in på småtimmarna, utan att kunna eller vilja lägga den ifrån mig.
Jag rekommenderar verkligen inte alla att läsa denna då den är väldigt stark. Många inbitna läsare tror jag också kan ha svårt för äktheten i den här romanen. När man väl ger sig i kast med att läsa den hoppas jag att alla når sista sidan och inte stannar någonstans halvvägs då det verkligen är värt mödan. En otroligt gripande och hemsk berättelse som samtidigt känns så extremt äkta. Jag ger den 5 av 5 trumpeter.
/Text och musik: Jannis
Sluta vara rädda, ni är inte brottslingarnas mål!
Nu, efter att ha läst igenom boken Svensk Maffia skulle man kunna tro att jag har blivit paranoid och inte kan köpa varor i butiken utan att tro att stället ska bli rånat. Fast det är verkligen rena motsatsen, det är nästan så att jag känner mig säkrare.
Jag ska försöka förklara. I boken skriver dom om olika gruppers historia, syfte och mentalitet. Grupper som Hells Angels, Bandidos, Original Gansters, Chosen ones, jugoslaviska maffian och massa andra småkickers från betongen.
För att komma till poängen, vad har alla dessa grupper för likhet förutom att vara kriminella?
Jo, även om grupperna startade som uppror mot staten eller mot någon rasgrupp etc är att varenda grupp är beroende av pengar och det är oftast det viktigaste målet i många fall. Detta lugnar på så sätt ner mig, då jag aldrig skulle tänka mig stå i vägen för någon maffia. Jag har dessutom inte mycket pengar som dom skulle tänkas vilja råna.
Förutom att få mig känna mig säkrare så levererar boken mycket mer än det. Jag fann det otroligt intressant att läsa om Hells Angels som första maffian i Sverige. Även att läsa om generella överlevnadstaktiker och alla händelser som har hänt runt om i Sverige har man äntligen fått sig förklarat för vad det egentligen handlade om.
1% begreppet har kanske vissa hört talas om när man snackar om rebeller och motorcykelgäng runt om i Sverige. Men vet ni hur man kom på det? Jo, det är så att det arrangerades en motorcykeltävling i Amerika av The American Motorcyclist Association, en väldigt seriös grupp motorcykelåkare.
POBOB, en rebell grupp på motorcyklar, dök upp och drack sig fulla och blev helt galna i den lilla staden Hollister där tävlingen hölls. Detta fick mycket negativ press i media, och TAMA kommenterade och ursäktade sig för att det alltid ska finnas 1% av alla motorcykelåkare som förstör för dom andra 99%.
Sonny Barger, den första ledaren för Hells Angels var den som kom på att sy fast just detta begrepp, 1%, på sina jackor för att provocera och visa att dom menar allvar mot resten av gängen och befolkningen i Sverige.
Dom lyckades framföra den imagen, efter några år av slit klassades dom som den farligaste organisationen i Sverige.
”När en tvkamera sveper över VIP-platserna syns fotbollproffset Zlatan Ibrahimovic. Men Zlatan är inte den enda kända malmöbon här. En bit från honom sitter en lite kraftig, ganska kort man med mörkt håroch ansat skägg klädd i boots, jeans och skinnväst. Mannen heter Thomas Möller och är fyrtiotre år gammal.”
Thomas Möller är ett levande bevis på att brott lönar sig. Thomas som var Hells Angels ledare i tio år och som var anledningen till att organisationen fick fotfäste i Sverige är en inspiration till dom flesta småkickers som ser upp till denna man som både har makt och pengar.
År 2003 efter tio års styrande trädde Thomas Möller tillbaka till att bli vanlig medlem och åtnjuter idag seniorstatus inom sin organisation.
Man lyckades aldrig fälla malmöbon och nu lever han på en stadig inkomst utan att behöva göra något och eftersom han inte gör några brott själv längre går han inte heller att åtala. Man kan få syn på han ibland runt om i stockholm, i stureplan, åkandes i en Ferrari. Främst säkert för att visa upp han lyckats och ge Hells Angels mer publicitet.
Något intressant med Hells Angels är att dom tidigt in i kriminalitetens bana insåg att media var ett bra sätt för rekrytering och för spridning av budskapen dom hade att framföra, ”jävlas inte med oss”. Så dom skapade en image och var stolta över att få visa upp sina emblem och visa vilka dom tillhörde.
Detta var och är fortfarande en ganska ovanligt beteende då många organisationer försöker vara så mysteriska och okända som möjligt. En stor maffia i Sverige kan vara exempel, Jugoslaviska maffian. Jugoslaviska maffian till skillnad från Hells Angels opererar anonymt. Båda sätt har sina fördelar.
Något jag glömt att nämna som ni kanske undrar över är, hur tjänar oganisationerna sina pengar? Det finns massa brott som frotfarande lönar sig och har gjort det enda sedan den organiserade brottslighetens början. Beskyddning var något väldigt stort på 1990-200 talet och innebär att man tvingar på någon ägare, av en restaurang eller bar t.ex., att betala för ”beskydd” och dom som inte gjorde det var ständigt hotade. På det här sättet fick dom in mycket pengar från olika platser vid speciella tidpunkter och blev på så sätt en aktiv branch med pengar strömmandes in, varje månad. Detta förekommer fortfarande.
En större aktiv bransch med mycket större vinster är droger och alkohol. Skrivs mycket om det i boken och vissa organisationer försöker med hjälp av boken att göra reklam för sina droger. Chosen Ones ledaren säger i boken att hans kokain är det bästa som man kan hitta. Vilket är underligt kan man tänka, är han inte rädd för polisen? Dom fångade han några månader senare och hittade 50 gram kokain i hans lägenhet.
Sanningen är massa brottslingar till skillnad från Möller inte lyckas med sina drömmar, dom blir mördade, dom blir lurade, dom blir tvingade att fly eller skadas för livet och inte lyckas i livet.
Svensk Maffia är en upplysande roman med historier och fakta, exklusiva intervjuer och gängens bakgrund. Får du chansen att läsa denna bok, gör det om inte för nått bara för att känna dig säkrare.
/Boris
Jag ska försöka förklara. I boken skriver dom om olika gruppers historia, syfte och mentalitet. Grupper som Hells Angels, Bandidos, Original Gansters, Chosen ones, jugoslaviska maffian och massa andra småkickers från betongen.
För att komma till poängen, vad har alla dessa grupper för likhet förutom att vara kriminella?
Jo, även om grupperna startade som uppror mot staten eller mot någon rasgrupp etc är att varenda grupp är beroende av pengar och det är oftast det viktigaste målet i många fall. Detta lugnar på så sätt ner mig, då jag aldrig skulle tänka mig stå i vägen för någon maffia. Jag har dessutom inte mycket pengar som dom skulle tänkas vilja råna.
Förutom att få mig känna mig säkrare så levererar boken mycket mer än det. Jag fann det otroligt intressant att läsa om Hells Angels som första maffian i Sverige. Även att läsa om generella överlevnadstaktiker och alla händelser som har hänt runt om i Sverige har man äntligen fått sig förklarat för vad det egentligen handlade om.
1% begreppet har kanske vissa hört talas om när man snackar om rebeller och motorcykelgäng runt om i Sverige. Men vet ni hur man kom på det? Jo, det är så att det arrangerades en motorcykeltävling i Amerika av The American Motorcyclist Association, en väldigt seriös grupp motorcykelåkare.
POBOB, en rebell grupp på motorcyklar, dök upp och drack sig fulla och blev helt galna i den lilla staden Hollister där tävlingen hölls. Detta fick mycket negativ press i media, och TAMA kommenterade och ursäktade sig för att det alltid ska finnas 1% av alla motorcykelåkare som förstör för dom andra 99%.
Sonny Barger, den första ledaren för Hells Angels var den som kom på att sy fast just detta begrepp, 1%, på sina jackor för att provocera och visa att dom menar allvar mot resten av gängen och befolkningen i Sverige.
Dom lyckades framföra den imagen, efter några år av slit klassades dom som den farligaste organisationen i Sverige.
”När en tvkamera sveper över VIP-platserna syns fotbollproffset Zlatan Ibrahimovic. Men Zlatan är inte den enda kända malmöbon här. En bit från honom sitter en lite kraftig, ganska kort man med mörkt håroch ansat skägg klädd i boots, jeans och skinnväst. Mannen heter Thomas Möller och är fyrtiotre år gammal.”
Thomas Möller är ett levande bevis på att brott lönar sig. Thomas som var Hells Angels ledare i tio år och som var anledningen till att organisationen fick fotfäste i Sverige är en inspiration till dom flesta småkickers som ser upp till denna man som både har makt och pengar.
År 2003 efter tio års styrande trädde Thomas Möller tillbaka till att bli vanlig medlem och åtnjuter idag seniorstatus inom sin organisation.
Man lyckades aldrig fälla malmöbon och nu lever han på en stadig inkomst utan att behöva göra något och eftersom han inte gör några brott själv längre går han inte heller att åtala. Man kan få syn på han ibland runt om i stockholm, i stureplan, åkandes i en Ferrari. Främst säkert för att visa upp han lyckats och ge Hells Angels mer publicitet.
Något intressant med Hells Angels är att dom tidigt in i kriminalitetens bana insåg att media var ett bra sätt för rekrytering och för spridning av budskapen dom hade att framföra, ”jävlas inte med oss”. Så dom skapade en image och var stolta över att få visa upp sina emblem och visa vilka dom tillhörde.
Detta var och är fortfarande en ganska ovanligt beteende då många organisationer försöker vara så mysteriska och okända som möjligt. En stor maffia i Sverige kan vara exempel, Jugoslaviska maffian. Jugoslaviska maffian till skillnad från Hells Angels opererar anonymt. Båda sätt har sina fördelar.
Något jag glömt att nämna som ni kanske undrar över är, hur tjänar oganisationerna sina pengar? Det finns massa brott som frotfarande lönar sig och har gjort det enda sedan den organiserade brottslighetens början. Beskyddning var något väldigt stort på 1990-200 talet och innebär att man tvingar på någon ägare, av en restaurang eller bar t.ex., att betala för ”beskydd” och dom som inte gjorde det var ständigt hotade. På det här sättet fick dom in mycket pengar från olika platser vid speciella tidpunkter och blev på så sätt en aktiv branch med pengar strömmandes in, varje månad. Detta förekommer fortfarande.
En större aktiv bransch med mycket större vinster är droger och alkohol. Skrivs mycket om det i boken och vissa organisationer försöker med hjälp av boken att göra reklam för sina droger. Chosen Ones ledaren säger i boken att hans kokain är det bästa som man kan hitta. Vilket är underligt kan man tänka, är han inte rädd för polisen? Dom fångade han några månader senare och hittade 50 gram kokain i hans lägenhet.
Sanningen är massa brottslingar till skillnad från Möller inte lyckas med sina drömmar, dom blir mördade, dom blir lurade, dom blir tvingade att fly eller skadas för livet och inte lyckas i livet.
Svensk Maffia är en upplysande roman med historier och fakta, exklusiva intervjuer och gängens bakgrund. Får du chansen att läsa denna bok, gör det om inte för nått bara för att känna dig säkrare.
/Boris
måndag 8 december 2008
Nu är ni igång!
Nu, mina kära bokläsande vänner, har det startat och redan dagen före deadline kan ni ta del av tre intressanta inlägg. Till uppgiften hör som bekant också att skriva minst två kommentarer på klasskamraternas texter, en till den som är efter er på klasslistan och en till valfri person (se tidigare länk för mer specifika instruktioner). Börja läs och reflektera redan nu!
"Da Vinci-koden"
Dan Brown är en av mina favoritförfattare, och att den omtalade titeln Da Vinci-koden blev en av de mest lästa böckerna i världen med en upplaga på hela 44 olika språk gjorde saken ännu mer självklar.
Jag som älskar spännande historier kombinerat med fängslande story och intressanta fakta hade en hel del förväntningar. Utan tvekan öppnade jag Da Vinci-koden och möts några uppslag in av en text som lyder: ”Alla beskrivningar av konstverk, arkitektoniska verk, dokument och hemliga ritualer i romanen överensstämmer med verkligheten.” Detta förgyllde hela läsningen då jag verkligen kunde känna att det inte bara var en påhittad saga jag skulle lästa utan att man faktiskt kunde lära sig något nyttig och förhoppningsvis användbara fakta.
Därefter kastas man direkt in i boken. Professor Langdon, symbolikforskare, befinner sig i Paris för att hålla en föreläsning då han plötsligt väcks av ett telefonsamtal. Intendenten på Louvren har blivit mördad och ett mystiskt chiffer har blivit ritat runt hans kropp. Langdon tillkallas till platsen för att undersöka saken närmare. Brutalt mördad ligger han mitt på golvet, naken och utsträckt som ett kors. Langdon undersöker kroppen tillsammans med Sofie Neveu som är kryptograf åt den franska polisen. Plötsligt upptäcker de gömda ledtrådar i Da Vincis verk. Ledtrådar som leder dem så långt att de får reda på att intendenten på museet tillhör ett sällskap som kallas Prieuré de Sion. I detta sällskap har det funnits medlemmar såsom Newton, Botticelli och Da Vinci. Brödraskapet har länge hållit en hemlighet och om brödraskapet skulle dö ut skulle det kunna vara avgörande för framtiden då en forntida sanning skulle gå i graven. Både Sofie och Langdon inser vad de måste göra, följa ledtrådarna. Men utan att de vet om något hålls Langdon som misstänkt för mordet. Sofie vet om detta och berättar det därför till Langdon. De flyr i sista sekund tillsammans för att lösa ett av världshistoriens kanske mest viktigaste pussel samtidigt som de jagas av den franska polisen.
Sen blev jag som fängslad och kunde knappt lägga ifrån mig boken. Dan Brown skriver på ett sådant sätt att man bara vill läsa mer och mer. Det behövs inget juridikspråk för att få en bok att bli bra, Dan Brown har verkligen lyckats! Kapiteluppdelningen är perfekt för att fängsla läsaren. De är korta och slutar alltid med något spännande som gör att man bara vill läsa mer vilket i sin tur gör att boken tar slut ganska fort dock.
När jag väl tagit mig igenom boken kände jag direkt att detta var en bok att lägga på minnet. Allt det man lärt sig tack vare boken var faktiskt mycket nyttig och man kände att det verkligen inte var helt förgäves att man läste boken. Det var ungefär som att göra ett skolarbete. Man lärde sig fast på ett mycket roligare sätt. Jag kunde faktiskt använda mina lärda kunskaper som jag fått tack vare dessa böcker för ett tag sedan. Jag hade tidigare i år läst boken ”Änglar och Demoner” av Dan Brown där dom nämner en hel del om forskningscentrumet Cern. När det senare började talas om den kända partikelacceleratorn som eventuellt skulle kunna lösa mysteriet om hur universum skapades förstod jag direkt vad det hela gick ut på då jag hade den grundläggande fakta tack vare boken.
En sak som gör denna bok extra speciell är hur man målar upp en bild när man läser boken. Vanligtvis för mig är det så att man målar upp en slags bild i huvudet när man läser böcker, men nu var det mer som att kolla på en film i huvudet, briljant gjort av Brown. Det känns dock som att han gjort detta med flit för att han ville att boken skulle bli film. Om nu detta var syftet så lyckades han väldigt bra i alla fall.
Jag blir nästan helt mållös och imponerad av hur Brown har lyckats klura ut alla dessa koder och ledtrådar, de är svårt att beskriva hur perfekt allting är, man måste helt enkelt läsa boken för att förstå.
En sak som Brown även lyckats bra med är att väva samman fakta och historia. Han gör det på ett sådant sätt att det inte märks när man läser, men när man sedan lägger ifrån sig boken inser man plötsligt att man har fått med sig en och annan bit nyttig kunskap tack vare boken.
I efterhand så känner jag att det finns ett fåtal fattiga saker i boken. Att Langdon och Sofie skulle bli kära i varandra var inte direkt någon överraskning. Det känns som de flesta författarna strävar efter att få in en kärlekshistoria på ett eller annat sätt men det här kändes bara onödigt. För att inte avslöja slutet så ska jag inte nämna scenariot men det är en sak som bara gör att man får den känslan av att historien kanske inte var så trovärdig som man kunnat tro. Visserligen känns allting ganska troligt när man läser det och plötsligt nystas alla trådar samman, men i efterhand känns det som sagt lite halvt otroligt. Dock så var detta inget man riktigt tänkte på under läsningens sekund.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Da Vinci-koden är en bok för folk som gillar böcker med spännande story och fartfyllda äventyr kombinerat med intressanta fakta. Är man mer inriktad på kärlekshistorier är denna bok kanske inte den vassaste kniven i lådan men helt klart duglig och kan säkerligen fängsla många andra läsare. En rekommendation från mig i alla fall!
/Tobias
Jag som älskar spännande historier kombinerat med fängslande story och intressanta fakta hade en hel del förväntningar. Utan tvekan öppnade jag Da Vinci-koden och möts några uppslag in av en text som lyder: ”Alla beskrivningar av konstverk, arkitektoniska verk, dokument och hemliga ritualer i romanen överensstämmer med verkligheten.” Detta förgyllde hela läsningen då jag verkligen kunde känna att det inte bara var en påhittad saga jag skulle lästa utan att man faktiskt kunde lära sig något nyttig och förhoppningsvis användbara fakta.
Därefter kastas man direkt in i boken. Professor Langdon, symbolikforskare, befinner sig i Paris för att hålla en föreläsning då han plötsligt väcks av ett telefonsamtal. Intendenten på Louvren har blivit mördad och ett mystiskt chiffer har blivit ritat runt hans kropp. Langdon tillkallas till platsen för att undersöka saken närmare. Brutalt mördad ligger han mitt på golvet, naken och utsträckt som ett kors. Langdon undersöker kroppen tillsammans med Sofie Neveu som är kryptograf åt den franska polisen. Plötsligt upptäcker de gömda ledtrådar i Da Vincis verk. Ledtrådar som leder dem så långt att de får reda på att intendenten på museet tillhör ett sällskap som kallas Prieuré de Sion. I detta sällskap har det funnits medlemmar såsom Newton, Botticelli och Da Vinci. Brödraskapet har länge hållit en hemlighet och om brödraskapet skulle dö ut skulle det kunna vara avgörande för framtiden då en forntida sanning skulle gå i graven. Både Sofie och Langdon inser vad de måste göra, följa ledtrådarna. Men utan att de vet om något hålls Langdon som misstänkt för mordet. Sofie vet om detta och berättar det därför till Langdon. De flyr i sista sekund tillsammans för att lösa ett av världshistoriens kanske mest viktigaste pussel samtidigt som de jagas av den franska polisen.
Sen blev jag som fängslad och kunde knappt lägga ifrån mig boken. Dan Brown skriver på ett sådant sätt att man bara vill läsa mer och mer. Det behövs inget juridikspråk för att få en bok att bli bra, Dan Brown har verkligen lyckats! Kapiteluppdelningen är perfekt för att fängsla läsaren. De är korta och slutar alltid med något spännande som gör att man bara vill läsa mer vilket i sin tur gör att boken tar slut ganska fort dock.
När jag väl tagit mig igenom boken kände jag direkt att detta var en bok att lägga på minnet. Allt det man lärt sig tack vare boken var faktiskt mycket nyttig och man kände att det verkligen inte var helt förgäves att man läste boken. Det var ungefär som att göra ett skolarbete. Man lärde sig fast på ett mycket roligare sätt. Jag kunde faktiskt använda mina lärda kunskaper som jag fått tack vare dessa böcker för ett tag sedan. Jag hade tidigare i år läst boken ”Änglar och Demoner” av Dan Brown där dom nämner en hel del om forskningscentrumet Cern. När det senare började talas om den kända partikelacceleratorn som eventuellt skulle kunna lösa mysteriet om hur universum skapades förstod jag direkt vad det hela gick ut på då jag hade den grundläggande fakta tack vare boken.
En sak som gör denna bok extra speciell är hur man målar upp en bild när man läser boken. Vanligtvis för mig är det så att man målar upp en slags bild i huvudet när man läser böcker, men nu var det mer som att kolla på en film i huvudet, briljant gjort av Brown. Det känns dock som att han gjort detta med flit för att han ville att boken skulle bli film. Om nu detta var syftet så lyckades han väldigt bra i alla fall.
Jag blir nästan helt mållös och imponerad av hur Brown har lyckats klura ut alla dessa koder och ledtrådar, de är svårt att beskriva hur perfekt allting är, man måste helt enkelt läsa boken för att förstå.
En sak som Brown även lyckats bra med är att väva samman fakta och historia. Han gör det på ett sådant sätt att det inte märks när man läser, men när man sedan lägger ifrån sig boken inser man plötsligt att man har fått med sig en och annan bit nyttig kunskap tack vare boken.
I efterhand så känner jag att det finns ett fåtal fattiga saker i boken. Att Langdon och Sofie skulle bli kära i varandra var inte direkt någon överraskning. Det känns som de flesta författarna strävar efter att få in en kärlekshistoria på ett eller annat sätt men det här kändes bara onödigt. För att inte avslöja slutet så ska jag inte nämna scenariot men det är en sak som bara gör att man får den känslan av att historien kanske inte var så trovärdig som man kunnat tro. Visserligen känns allting ganska troligt när man läser det och plötsligt nystas alla trådar samman, men i efterhand känns det som sagt lite halvt otroligt. Dock så var detta inget man riktigt tänkte på under läsningens sekund.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Da Vinci-koden är en bok för folk som gillar böcker med spännande story och fartfyllda äventyr kombinerat med intressanta fakta. Är man mer inriktad på kärlekshistorier är denna bok kanske inte den vassaste kniven i lådan men helt klart duglig och kan säkerligen fängsla många andra läsare. En rekommendation från mig i alla fall!
/Tobias
"Ondskan"
”Erik slog honom rakt i magen och satte upp höger knä för att möta ansiktet på väg ner och när rådisen föll till marken satte han sig snabbt över honom och drog hela högerarmen bakåt uppåt för att få tillräcklig kraft när han slog handkanten mot näsryggen”
Boken handlar om Erik Ponti som har växt upp i ett hushåll med hot, slag och barnmisshandel. Erik är ledare för ett ”gäng” i skolan som lånar ut pengar till elever och sedan driver in dem och de som inte kan betala åker på stryk. Efter ett antal bråk blir han förflyttad till ett internat långt ute i Flens skogar. Detta internat heter Stjärnberg. Erik som kom från en hemsk bakgrund med slagsmål, blod och brutna kroppsdelar bestämmer sig för att börja om på nytt. Alltså inga slagsmål eller tjafs för om han bryter mot skolans lagar så blir han relegerad direkt och hans möjlighet till ett bra liv försvinner. Skolan verkar i början vara en drömskola mer fina idrottsplatser, studie möjligheter men det gömmer sig en ondska som kommer att testa Erik under hans 2 år på stjärnberg. Erik blir bästa vän med sin rumskamrat Pierre Tanguay som är den totala motsatsen av vad Erik är. Pierre är en väldig intellektuell person som kommer från en rik familj och han hade inte några som helst problem med skolans lärare och elever. Men eftersom åren gick så blev rådet på skolan mer och mer irriterade på Erik som ”käftade” emot allt dem sa och rådet gav sig på Pierre för att få tag på Erik. Pierre som kämpat vid Eriks sida hela tiden klarade inte av mer och slutade på stjärnberg. När Erik fått höra detta blir han rasande och gör allt för att få sin hämnd.
Jag antar att de flesta som läser den här recensionen har sett filmversionen av boken, men jag kan säga redan nu att den som händer i filmen bara är en liten del av vad man kan läsa i boken. Våldet beskrivs väldigt noggrant med att tänder går sönder och näsben krossas så att blodet sprutar. På Stjärnberg använder man sig av såkallat kamratuppfostran eller pennalism som det också kallas.
Erik som kommer från ett hem där han blivit slagen helt utan anledning och där slagsmål och hot var en del av hans vardag, hade väldigt svårt att acceptera denna lag om att man inte fick slå tillbaka mot högre uppsatta personer på skolan. Till skillnad från filmen så får man i boken en längre bakgrunds historia om vad Erik hade för sig och vad som hände honom innan hans tid på stjärnberg vilket ger läsaren en inblick om hur svårt han verkligen hade det när han försökte behärska sig när den elake ordföranden i elevrådet Silverhielm gjorde hans skolgång svårare och svårare.
Boken Ondskan är till skillnad från filmen mycket mer våldsam och allt som var bra i filmen blir ännu bättre i boken. Alla de detaljrika scenerna då Erik spöar på rådet fick mig att verkligen leva mig in i boken och jag kunde se alla slagsmålsscener framför mig, eller då han iskallt viskar en fras i Silverhielms öra som får honom att frysa till av skräck. Man kan verkligen se dessa scener framför sig och ibland önskade jag att det var jag själv som stod där framför de onda personerna som strax skulle bli märkta för livet.
Erik kunde på ett unikt sätt reta upp folk på, han stod helt stilla och stirrade in i sin fiendes ögon och kastade retande ord och hot mot dem. Han hade med tiden lärt sig att stänga ute smärta så han kunde stå helt stilla medan en ”rådis” slog på honom som om han vore en boxningssäck. När han fick chansen att slå tillbaka så talade han om exakt vad han skulle göra sen gjorde han det. Ett exempel på vad han använde för hot citeras i boken såhär.
”Lyssna nu farsan. Du är ondskan själv och såna som du måste förgöras. Om ungefär en timme kommer du att befinna dig på sankt Görans sjukhus. Du kommer inte att kunna se på något av ögonen. Ditt näsben kommer att vara avslaget på flera ställen.”
Ondskan är en väldigt bra bok enligt mig. Läs boken innan du ser filmen så kommer du verkligen njuta av den. Även fast jag såg filmen innan så tycker jag att boken är väldigt underhållande. Även om du inte gillar våld så är det väldigt spännande om hur Erik kommer att klara av sin tid på Stjärnberg.
Boken kan jag rekommendera starkt pga den spännande och realistiska handlingen. Den är också bra för att man får kunskap om hur det var skolan och i familjerna på 60-talet. Jan Guillou har gjort ett väldigt bra jobb med att skriva den här boken så läs den så fort du kan.
/Robert
Boken handlar om Erik Ponti som har växt upp i ett hushåll med hot, slag och barnmisshandel. Erik är ledare för ett ”gäng” i skolan som lånar ut pengar till elever och sedan driver in dem och de som inte kan betala åker på stryk. Efter ett antal bråk blir han förflyttad till ett internat långt ute i Flens skogar. Detta internat heter Stjärnberg. Erik som kom från en hemsk bakgrund med slagsmål, blod och brutna kroppsdelar bestämmer sig för att börja om på nytt. Alltså inga slagsmål eller tjafs för om han bryter mot skolans lagar så blir han relegerad direkt och hans möjlighet till ett bra liv försvinner. Skolan verkar i början vara en drömskola mer fina idrottsplatser, studie möjligheter men det gömmer sig en ondska som kommer att testa Erik under hans 2 år på stjärnberg. Erik blir bästa vän med sin rumskamrat Pierre Tanguay som är den totala motsatsen av vad Erik är. Pierre är en väldig intellektuell person som kommer från en rik familj och han hade inte några som helst problem med skolans lärare och elever. Men eftersom åren gick så blev rådet på skolan mer och mer irriterade på Erik som ”käftade” emot allt dem sa och rådet gav sig på Pierre för att få tag på Erik. Pierre som kämpat vid Eriks sida hela tiden klarade inte av mer och slutade på stjärnberg. När Erik fått höra detta blir han rasande och gör allt för att få sin hämnd.
Jag antar att de flesta som läser den här recensionen har sett filmversionen av boken, men jag kan säga redan nu att den som händer i filmen bara är en liten del av vad man kan läsa i boken. Våldet beskrivs väldigt noggrant med att tänder går sönder och näsben krossas så att blodet sprutar. På Stjärnberg använder man sig av såkallat kamratuppfostran eller pennalism som det också kallas.
Erik som kommer från ett hem där han blivit slagen helt utan anledning och där slagsmål och hot var en del av hans vardag, hade väldigt svårt att acceptera denna lag om att man inte fick slå tillbaka mot högre uppsatta personer på skolan. Till skillnad från filmen så får man i boken en längre bakgrunds historia om vad Erik hade för sig och vad som hände honom innan hans tid på stjärnberg vilket ger läsaren en inblick om hur svårt han verkligen hade det när han försökte behärska sig när den elake ordföranden i elevrådet Silverhielm gjorde hans skolgång svårare och svårare.
Boken Ondskan är till skillnad från filmen mycket mer våldsam och allt som var bra i filmen blir ännu bättre i boken. Alla de detaljrika scenerna då Erik spöar på rådet fick mig att verkligen leva mig in i boken och jag kunde se alla slagsmålsscener framför mig, eller då han iskallt viskar en fras i Silverhielms öra som får honom att frysa till av skräck. Man kan verkligen se dessa scener framför sig och ibland önskade jag att det var jag själv som stod där framför de onda personerna som strax skulle bli märkta för livet.
Erik kunde på ett unikt sätt reta upp folk på, han stod helt stilla och stirrade in i sin fiendes ögon och kastade retande ord och hot mot dem. Han hade med tiden lärt sig att stänga ute smärta så han kunde stå helt stilla medan en ”rådis” slog på honom som om han vore en boxningssäck. När han fick chansen att slå tillbaka så talade han om exakt vad han skulle göra sen gjorde han det. Ett exempel på vad han använde för hot citeras i boken såhär.
”Lyssna nu farsan. Du är ondskan själv och såna som du måste förgöras. Om ungefär en timme kommer du att befinna dig på sankt Görans sjukhus. Du kommer inte att kunna se på något av ögonen. Ditt näsben kommer att vara avslaget på flera ställen.”
Ondskan är en väldigt bra bok enligt mig. Läs boken innan du ser filmen så kommer du verkligen njuta av den. Även fast jag såg filmen innan så tycker jag att boken är väldigt underhållande. Även om du inte gillar våld så är det väldigt spännande om hur Erik kommer att klara av sin tid på Stjärnberg.
Boken kan jag rekommendera starkt pga den spännande och realistiska handlingen. Den är också bra för att man får kunskap om hur det var skolan och i familjerna på 60-talet. Jan Guillou har gjort ett väldigt bra jobb med att skriva den här boken så läs den så fort du kan.
/Robert
Ska jag bara bli som någon sorts apelsin med urverk, kanske?
”Dom gjorde en verklig pudding av den starige vecken, gick på honom krack krack krack med knogiga rukor och slet av honom plattisarna och slutade med att kicka honom över hela plotten när han låg där nagoj (alldeles röd av krovis i rännstenens graschniga lort) innan dom sprang sin väg mycket skorrigt. Sen fick man en närbild av den mörbultade stariga veckens gulliver, och kroviset rann härligt och rött. Det är konstigt hur den liksom verkliga världens färger bara verkar riktigt verkliga när man viddar dom på duken.”
Citatet är hämtat direkt ur boken jag har läst, A Clockwork Orange, eller översatt på svenska – En Apelsin med Urverk.
Citatet visar hur författaren Anthony Burgess har använt den rysk-engelska slang som är karaktäristisk för den här boken, samt hur huvudpersonen beskriver misshandel och våld som något vackert.
Boken handlar om Alex, en hänsynslös ungdomsbrottsling som med sitt gäng misshandlar, våldtar och utövar alla former av våld som normal fritidssysselsättning. Alex blir tillslut gripen, förrådd av sitt gäng och hamnar i fängelse. Där övertygar han personalen om att låta honom få genomgå den nya Ludovico-behandlingen (som tydligen ska ”bota” dig på 14 dagar) i tron om att han opåverkad ska få släppas ut i friheten igen. Alex plan slår slint och han blir hjärntvättad och får ångestkänslor och dödslängtan så fort våld dyker upp i hans omgivning eller tankar. Han tvingas underkasta sig sina impulser av att vilja utöva våld för att bli av med sina obehagskänslor.
Alex hela personlighet fråntas honom, hans känsloliv stympas och handlingskraften dödas. När han kastas tillbaka ut i samhället är han ett viljelöst objekt.
Till en första början kanske det verkar rätt krångligt med alla slangord i boken. Men jag är övertygad om att vem som helst kan förstå att det är misshandel av en man som det handlar om även om språket inte är det lättaste. Men om man dessutom läst boken från början och blivit introducerad för det här speciella språket steg för steg så lär man sig det snabbt. Det finns en ordlista för slangorden längst bak i boken, men ärligt talat behövs den inte.
Hur våldet framställs, förskönat, teatraliskt och som något vackert är det som gjorde boken till något originellt och chockerande när den kom ut 1962. Boken är ju skriven ur Alex, brottslingens perspektiv.
Det som jag tycker är mest intressant är hur man ställer sig på Alexs sida och vill att han bryter sig loss från de psykologiska kedjor han sitter i, man blir grymt involverad. Egentligen förtjänar han inte något annat, han är skyldig till en massa människors lidande och när han själv utsätts blir det lite som ett öga för ett öga, en tand för en tand.
Eller? Är det verkligen så svart på vitt?
Alex har ju ingen chans att värja sig mot andra människors övergrepp efter behandlingen. Han är tvingad till att underkasta sig och kan inte följa sin egen vilja. Att handla efter sin egen vilja måste ju vara ett av de mest grundläggande kriterierna för att vara människa. Faktum är att
behandlingen borde bryta mot deklarationen om de mänskliga rättigheterna;
Artikel 3
Alla har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet
Artikel 5
Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Det ger en själv rätt mycket att tänka på. Är det okej att beröva någon annan sina rättigheter för att skydda någon annans? Det är ingen lätt fråga, jag menar en brottsling hamnar i fängelse om denne har kränkt någons mänskliga rättigheter. Då har den personen berövats både rätten till frihet och personlig säkerhet (fängelset är inte världens säkraste plats precis). Detta är rättfärdigat i mina och i de flesta andras ögon. Men dödsstraff då? Om man har berövat någon annan livet, förtjänar man själv då att leva?
Inte längre lika lätt att svara på. Och är det rättfärdigat att beröva någon dess fria vilja; är det inte viljan som ger oss våra mänskliga egenskaper? Alex förtjänar sitt straff men att ta ifrån honom förmågan att välja mellan gott och ont är en synd. ”En synd mot Den helige Ande” som beskrivet i boken.
Jag tycker att boken har ett så enormt djup och så mycket mening. Ett riktigt mästerverk helt enkelt. Boken är kallt lysande satir över vår nuvarande kulturs förhållande till våldet, speglat i bilden av en nära framtid.
Boken får högsta betyg av mig och jag skulle rekommendera vem som helst att läsa den. Alla borde göra det och om man absolut inte klarar av att läsa böcker så kan man åtminstone se filmen.
Alex personlighet är intressant och man blir involverad i vad som pågår i hans huvud. Han är bara en bonde i spelet, utnyttjad för politiska syften, men han spelar spelet väl.
/Sofie
Citatet är hämtat direkt ur boken jag har läst, A Clockwork Orange, eller översatt på svenska – En Apelsin med Urverk.
Citatet visar hur författaren Anthony Burgess har använt den rysk-engelska slang som är karaktäristisk för den här boken, samt hur huvudpersonen beskriver misshandel och våld som något vackert.
Boken handlar om Alex, en hänsynslös ungdomsbrottsling som med sitt gäng misshandlar, våldtar och utövar alla former av våld som normal fritidssysselsättning. Alex blir tillslut gripen, förrådd av sitt gäng och hamnar i fängelse. Där övertygar han personalen om att låta honom få genomgå den nya Ludovico-behandlingen (som tydligen ska ”bota” dig på 14 dagar) i tron om att han opåverkad ska få släppas ut i friheten igen. Alex plan slår slint och han blir hjärntvättad och får ångestkänslor och dödslängtan så fort våld dyker upp i hans omgivning eller tankar. Han tvingas underkasta sig sina impulser av att vilja utöva våld för att bli av med sina obehagskänslor.
Alex hela personlighet fråntas honom, hans känsloliv stympas och handlingskraften dödas. När han kastas tillbaka ut i samhället är han ett viljelöst objekt.
Till en första början kanske det verkar rätt krångligt med alla slangord i boken. Men jag är övertygad om att vem som helst kan förstå att det är misshandel av en man som det handlar om även om språket inte är det lättaste. Men om man dessutom läst boken från början och blivit introducerad för det här speciella språket steg för steg så lär man sig det snabbt. Det finns en ordlista för slangorden längst bak i boken, men ärligt talat behövs den inte.
Hur våldet framställs, förskönat, teatraliskt och som något vackert är det som gjorde boken till något originellt och chockerande när den kom ut 1962. Boken är ju skriven ur Alex, brottslingens perspektiv.
Det som jag tycker är mest intressant är hur man ställer sig på Alexs sida och vill att han bryter sig loss från de psykologiska kedjor han sitter i, man blir grymt involverad. Egentligen förtjänar han inte något annat, han är skyldig till en massa människors lidande och när han själv utsätts blir det lite som ett öga för ett öga, en tand för en tand.
Eller? Är det verkligen så svart på vitt?
Alex har ju ingen chans att värja sig mot andra människors övergrepp efter behandlingen. Han är tvingad till att underkasta sig och kan inte följa sin egen vilja. Att handla efter sin egen vilja måste ju vara ett av de mest grundläggande kriterierna för att vara människa. Faktum är att
behandlingen borde bryta mot deklarationen om de mänskliga rättigheterna;
Artikel 3
Alla har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet
Artikel 5
Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Det ger en själv rätt mycket att tänka på. Är det okej att beröva någon annan sina rättigheter för att skydda någon annans? Det är ingen lätt fråga, jag menar en brottsling hamnar i fängelse om denne har kränkt någons mänskliga rättigheter. Då har den personen berövats både rätten till frihet och personlig säkerhet (fängelset är inte världens säkraste plats precis). Detta är rättfärdigat i mina och i de flesta andras ögon. Men dödsstraff då? Om man har berövat någon annan livet, förtjänar man själv då att leva?
Inte längre lika lätt att svara på. Och är det rättfärdigat att beröva någon dess fria vilja; är det inte viljan som ger oss våra mänskliga egenskaper? Alex förtjänar sitt straff men att ta ifrån honom förmågan att välja mellan gott och ont är en synd. ”En synd mot Den helige Ande” som beskrivet i boken.
Jag tycker att boken har ett så enormt djup och så mycket mening. Ett riktigt mästerverk helt enkelt. Boken är kallt lysande satir över vår nuvarande kulturs förhållande till våldet, speglat i bilden av en nära framtid.
Boken får högsta betyg av mig och jag skulle rekommendera vem som helst att läsa den. Alla borde göra det och om man absolut inte klarar av att läsa böcker så kan man åtminstone se filmen.
Alex personlighet är intressant och man blir involverad i vad som pågår i hans huvud. Han är bara en bonde i spelet, utnyttjad för politiska syften, men han spelar spelet väl.
/Sofie
måndag 1 december 2008
Det lackar mot inlämning...
En dryg vecka kvar innan ni ska ha mejlat era bokpresentationer (i ett Worddokument) till mig. Ska bli spännande att skåda denna fullkomliga invasion av intressanta inlägg!
För alla oss som otåligt väntar publicerar jag en bokenkät som jag hittat på eminenta och inspirerande Bokhora att fördriva tiden med. Den hugade kan gärna klura på nedanstående frågor, där högt och lågt blandas. Något som stör mitt ordningsälskande och aningen naturvetenskapliga sinnelag är att antalet frågor är så ojämnt; jag gillar när det är jämnt och bra. Hur som helst lovar jag att snarast återkomma med mina högst subjektiva svar. Mycket nöje vid klurandet så länge!
1. Den värsta läsupplevelse du haft?
2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
4. Vad använder du som bokmärke?
5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
6. Vad var den första bok du läste?
7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
8. Vilken bok läser du nu?.
9. Och vilken sida är du på?
10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
12. Sidantalet, då?
13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
17. Tar du med dig boken du läser på toa?
18. Just det, läser du i badrummet?
19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
För alla oss som otåligt väntar publicerar jag en bokenkät som jag hittat på eminenta och inspirerande Bokhora att fördriva tiden med. Den hugade kan gärna klura på nedanstående frågor, där högt och lågt blandas. Något som stör mitt ordningsälskande och aningen naturvetenskapliga sinnelag är att antalet frågor är så ojämnt; jag gillar när det är jämnt och bra. Hur som helst lovar jag att snarast återkomma med mina högst subjektiva svar. Mycket nöje vid klurandet så länge!
1. Den värsta läsupplevelse du haft?
2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
4. Vad använder du som bokmärke?
5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
6. Vad var den första bok du läste?
7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
8. Vilken bok läser du nu?.
9. Och vilken sida är du på?
10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
12. Sidantalet, då?
13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
17. Tar du med dig boken du läser på toa?
18. Just det, läser du i badrummet?
19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
fredag 14 november 2008
tisdag 28 oktober 2008
Äntligen!
Välkommen till nystartade Teknikklassens läshörna där du kommer att få ta del av spännande bokpresentationer och animerade meningsutbyten. Givetvis är även du som utomstående inbjuden att delta.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
