Lars Gustafsson skriver i sin roman Yllet om lukten av just vått ylle i en skolkorridor, Marcel Proust låter i mastodontverket På spaning efter den tid som flytt sin berättare minnas sin barndoms somrar när han känner doft men framför allt smak av en madeleinekaka uppblött i te. Dock torde det väl inte finnas någon berättelse som är så upptagen av människans luktsinne som Patrick Süskinds Parfymen. Denna originella och fascinerande roman har du nu fått i uppgift att läsa och det är bara att gratulera till det ömsom doftande, ömsom stinkande, men ack så härliga läsäventyr som väntar dig.
Den första deluppgiften består i att läsa till sidan 51 och därefter besvara följande fråga i kommentatorsfunktionen: Vad har du reagerat särskilt på så här långt in i boken (miljön, personerna, handlingen, språk och stil...)? Var så konkret du kan (citera gärna!) och motivera varför du fastnat för just detta. Tänk också på den kommunikativa aspekten och ställ gärna en egen fråga till de andra läsarna.
Mycket nöje!
fredag 13 februari 2009
tisdag 16 december 2008
”Förföljaren”
Man får se upp, folk kan ha uppsyn över dig utan att du vet. En sådan händelse är det i boken jag läst. Boken jag valde var ”Förföljaren” skriven av Magnus Nordin.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att läsa böcker men denna bok var riktigt bra, jag kunde nästan inte sluta läsa. Så fort jag fick tid över satte jag mig och läste, man ville bara veta mer och mer som hände. Boken var inte så lång heller, vilket är bra eftersom att det händer saker hela tiden, och det gör historien bättre eftersom att man vill veta mer och mer. men författaren har verkligen lyckats få med alla detaljer även fast den är kort, och det tycker jag är riktigt bra gjort. Magnus Nordin har även skrivit ”Huset vid vägens slut” och ”Prinsessan och mördaren”. De böckerna är skrivna på ungefär samma sätt bara att det är en annan historia.
Boken utspelar sig i tre tidsperioder där det sker tre stycken försvinnanden. Det är tre stycken tjejer som försvinner, alla de tre tjejerna är mycket lika varandra.
Huvudpersonerna i boken är såklart tjejerna som försvunnit och en av tjejernas kille, han hänger med i hela historien, och han jobbar även på samma ställe som en av tjejerna börjar jobba på. Det är en tjej Malin, det är henne å hennes kille Adnan som det berättas mer om än de andra två tjejerna. Hennes mamma är sjuk och bor hemma med hemhjälp, Malin måste ta hand om sin mamma men en kväll märker hon något konstigt med den ena killen från hemtjänsten, och sen nästa dag försvinner hon och ingen vet var, innan man hittar massa ledtrådar som liknar det tidigare fallet.
Boken är riktigt bra och jag rekommenderar verkligen boken, speciellt för dem som kan ha lite svårt med sin läsning, eftersom att den är lättläst och bra. Jag ger boken ett betyg av 9/10 eftersom att man blev så fast i den och för att det var nog den första boken jag läst och tyckt om.
/Patrik
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att läsa böcker men denna bok var riktigt bra, jag kunde nästan inte sluta läsa. Så fort jag fick tid över satte jag mig och läste, man ville bara veta mer och mer som hände. Boken var inte så lång heller, vilket är bra eftersom att det händer saker hela tiden, och det gör historien bättre eftersom att man vill veta mer och mer. men författaren har verkligen lyckats få med alla detaljer även fast den är kort, och det tycker jag är riktigt bra gjort. Magnus Nordin har även skrivit ”Huset vid vägens slut” och ”Prinsessan och mördaren”. De böckerna är skrivna på ungefär samma sätt bara att det är en annan historia.
Boken utspelar sig i tre tidsperioder där det sker tre stycken försvinnanden. Det är tre stycken tjejer som försvinner, alla de tre tjejerna är mycket lika varandra.
Huvudpersonerna i boken är såklart tjejerna som försvunnit och en av tjejernas kille, han hänger med i hela historien, och han jobbar även på samma ställe som en av tjejerna börjar jobba på. Det är en tjej Malin, det är henne å hennes kille Adnan som det berättas mer om än de andra två tjejerna. Hennes mamma är sjuk och bor hemma med hemhjälp, Malin måste ta hand om sin mamma men en kväll märker hon något konstigt med den ena killen från hemtjänsten, och sen nästa dag försvinner hon och ingen vet var, innan man hittar massa ledtrådar som liknar det tidigare fallet.
Boken är riktigt bra och jag rekommenderar verkligen boken, speciellt för dem som kan ha lite svårt med sin läsning, eftersom att den är lättläst och bra. Jag ger boken ett betyg av 9/10 eftersom att man blev så fast i den och för att det var nog den första boken jag läst och tyckt om.
/Patrik
måndag 15 december 2008
"Alexander - Ödets son"
”Kan det finnas en värld utan slavar?” ”Nej”, svarade Aristoteles. ”Lika lite som en vävstol själv kan väva tyger. När det går, då kan vi få en värld utan slavar, men jag aldrig det kommer bli så.”
Detta citat är tagen ur boken Alexander – Ödets son som jag har läst.
Boken är skriven av Valerio Massimo Manfredi.
”Alexander III” eller det namn som han är mest känd för ”Alexander den store” är boken huvudperson och under den första delen i trilogin som jag har läst får man följa med Alexander från hans födelse till han intar tronen.
Redan innan Alexander föddes hade en stor profetia kommit om att ett barn skulle födas och utföra stora ting, hans skulle ha säd från guden Zeus i sina ådror. När Alexander blev större så mötte personen som skulle vara honom mest trogen bland hans vänner, det var Hefaistos. Vid deras första möte så bestämde de att ge varandra en gåva som bevisade deras vänskap, den lilla gåvan blev en tand från den ene till den andre. Alexanders far Filip II från Makedonien gjorde allt för att skapa en allians med Grekland, men majoriteten som satt vid de olika stadsråden ansåg honom som ett djur som bara använde sig av monarki istället för demokrati. Filip gjorde allt i sin makt för att Alexander skulle få samma undervisning som grekerna erbjöd och sen kunna klassas som grek den dagen han besteg tronen. Den store poeten och filosofen Platons lärjunge Aristoteles var mannen som skulle utbilda den käre prinsen och hans kamrater. Medans åren går lär hans sig om livet och om hur svåra kungliga beslut kan vara t.ex. att man inte kan lösa allt med krig utan man måste också vara politisk av sig. Vid nästan vuxen ålder(ca 19 år) hade hans far Fillip II erövrat tills sig ett rike så stort att bara Persien var större i världen samt blivit grekernas beskyddare/ledare i krig, men med de goda tiderna kommer även sorg. Filip II blir mördad under hans dotters bröllop(Alexanders syster), alla anklagar honom för planeringen av mordet men det var ändå ingen som vågade ifrågasätta hans rätt till tronen. Hans fars sista plan var att ta över Persien sen hela Asien, som god son så fortsatte han det hans far hade börjat…..
Varför jag valde citatet som är i början var för att det sägs att vi lever under en tid som slaveri inte existerar, men det gör det. Sen som Aristoteles sade ”Lika lite som en vävstol själv kan väva tyger. När det går, då kan vi få en värld utan slavar, men jag aldrig det kommer bli så.” Vi lever i en värld där vävstolen själv väver, slaveri nuförtiden är inte den samma som förr. Om man bara tänker efter vad/vem man kan vara slav under, så kommer det ploppa upp mycket i huvudet.
Valerio har verkligen lyckat med boken i mina ögon, han beskriver miljön, områden även karaktärerna så extremt verkligt att det kändes att man var där. Vilket hjälpte väldigt mycket när man läste för handlingen förbättrades extremt.
Boken skulle jag rekommendera till den som gillar lite fakta-/historieböcker.
/Bravo
Detta citat är tagen ur boken Alexander – Ödets son som jag har läst.
Boken är skriven av Valerio Massimo Manfredi.
”Alexander III” eller det namn som han är mest känd för ”Alexander den store” är boken huvudperson och under den första delen i trilogin som jag har läst får man följa med Alexander från hans födelse till han intar tronen.
Redan innan Alexander föddes hade en stor profetia kommit om att ett barn skulle födas och utföra stora ting, hans skulle ha säd från guden Zeus i sina ådror. När Alexander blev större så mötte personen som skulle vara honom mest trogen bland hans vänner, det var Hefaistos. Vid deras första möte så bestämde de att ge varandra en gåva som bevisade deras vänskap, den lilla gåvan blev en tand från den ene till den andre. Alexanders far Filip II från Makedonien gjorde allt för att skapa en allians med Grekland, men majoriteten som satt vid de olika stadsråden ansåg honom som ett djur som bara använde sig av monarki istället för demokrati. Filip gjorde allt i sin makt för att Alexander skulle få samma undervisning som grekerna erbjöd och sen kunna klassas som grek den dagen han besteg tronen. Den store poeten och filosofen Platons lärjunge Aristoteles var mannen som skulle utbilda den käre prinsen och hans kamrater. Medans åren går lär hans sig om livet och om hur svåra kungliga beslut kan vara t.ex. att man inte kan lösa allt med krig utan man måste också vara politisk av sig. Vid nästan vuxen ålder(ca 19 år) hade hans far Fillip II erövrat tills sig ett rike så stort att bara Persien var större i världen samt blivit grekernas beskyddare/ledare i krig, men med de goda tiderna kommer även sorg. Filip II blir mördad under hans dotters bröllop(Alexanders syster), alla anklagar honom för planeringen av mordet men det var ändå ingen som vågade ifrågasätta hans rätt till tronen. Hans fars sista plan var att ta över Persien sen hela Asien, som god son så fortsatte han det hans far hade börjat…..
Varför jag valde citatet som är i början var för att det sägs att vi lever under en tid som slaveri inte existerar, men det gör det. Sen som Aristoteles sade ”Lika lite som en vävstol själv kan väva tyger. När det går, då kan vi få en värld utan slavar, men jag aldrig det kommer bli så.” Vi lever i en värld där vävstolen själv väver, slaveri nuförtiden är inte den samma som förr. Om man bara tänker efter vad/vem man kan vara slav under, så kommer det ploppa upp mycket i huvudet.
Valerio har verkligen lyckat med boken i mina ögon, han beskriver miljön, områden även karaktärerna så extremt verkligt att det kändes att man var där. Vilket hjälpte väldigt mycket när man läste för handlingen förbättrades extremt.
Boken skulle jag rekommendera till den som gillar lite fakta-/historieböcker.
/Bravo
lördag 13 december 2008
"Nana"
Stureplan, en sommarnatt med discodunk. Ut från limousinen glider hon fjäderlätt med sina långa slanka solbrända ben, sitt utsläppta platinblonda hår och med svällande silikonbyst. Hon går förbi den långa krogkön med högdraget förakt, nickar igenkännande åt dörrvakten och gör sin entre. Innanför dörrarna blir hon ett hondjur på jakt, på jakt efter de hungriga, plånbokstjocka männen som vill bidra till hennes leverne och kändisskap i utbyte mot en fysisk kärlek. Hennes stora lycka är när hon lyckas hamna i mittuppslaget i en herrtidning och skvallerpressen. Är detta ett tecken på vår typiska nutids destruktiva sexualitet?
Nej, det kunde lika gärna vara ett utdrag från Emile Zolas bok ”Nana” som där ger en insyn i de rikas liv, deras framgångar, lustar och lyckofulla uppsåt, till deras förödande fall på grund av deras nyckfulla strävan efter livets godheter och dess skönhet, även om denna godhet och skönhet endast är i formen av en vacker kvinna, som egentligen inte söker deras kärlek utan endast snuvar dem på deras pengar och sedan lämnar dem i rännstenen med tomma fickor och krossade hjärtan.
”Nana” är en bok av Emile Zola vars handlingen utspelar sig kring en kvinna vid namnet Nana i den just då modestrålande staden Paris i Frankrike under Andra Kejsardömet med Napoleon III som fransk regim mellan 1852 och 1870. Boken är en fortsättning från boken ”Krogen” men är fristående så den kan läsas utan att behöva läsa den första boken.
Nana är en skådespelerska som spelar upp pjäser av en person som heter Bordenave som driver en teater i staden, hon har ingen talang i varken sång, skådespeleri eller något av dess like men väger upp dessa med sin bländande skönhet, vackra kurvor och sin nakenhet i sin roll som Venus. Bordenave, som hittade hennes ”talang”, uttalar sig med att inte kalla sin teater en teater, utan en bordell.
”- Er teater... började han med flöjtliknande tonfall. Bordenave avbröt honom lugnt: - Säg min bordell.” (sidan 9, Nana)
Det är också flertal roliga och sinnrika uttalanden från denne teaterägare om Nanas ovanliga gåvor så som hennes sångröst.
”- Jag har hört sägas, återtog han då han absolut ville hitta på något att säga, att Nana lär ska ha en förtjusande röst. - Hon! Skrek direktören (Bordenave) och ryckte på axlarna. Smattrar som en ärtbössa!” (sidan 9, Nana)
Hon blir såklart väldigt omtalad och beundrar för sin skönhet av både de höga och låga klasserna i samhället och dinerar med flera bjudna och objudna gäster efter sin första gång på scenen.
Hon får gåvor i form av pengar, godis och mycket annat, hon blir bortskämd och utnyttjar sitt vackra yttre för att skinna de män som söker hennes kärlek, tills de knappt har råd med att betala mat till sin egen mun. Det är då hon lämnar dem för att hitta nästa rika beundrare för att kunna fortsätta sitt eviga lyxliv, hon får männen att gå bankrutt, splittrar familjer eller i värsta fall, får dem att begå självmord, som en av de få hon verkligen älskar George gör, efter att han har förstått att han aldrig skulle kunna leva ihop med henne.
Hon kan jämföras med dagens blondiner på t.ex. Spy bar som söker de rika herrernas blickar och plånböcker , istället för att uppträda på teatern så viker de ut sig i herrtidningar och allt detta för att bli en kändis. Precis som med Nana kommer denna destruktiva sexualitet aldrig att sluta något bra eftersom den aldrig ger en kärlek som är riktad mot den inre personen, alltså aldrig kärlek till vem personen är utan bara hur bra personen ser ut. Ödet kommer att hinna ifatt, för det enda i världen ingen kan fly ifrån är tiden, som kan få den vackraste personen att bli gammal, skrynklig och ful. Det kommer då en tid då varken den rikaste eller den fattigaste vill ha en ful gammal tant, som endast vill ha pengar för en kurtisering och som aldrig kan nå det måttet man kunnat få av någon yngre och vackrare. Med andra ord så är bokens innehåll lika aktuell idag, som för 150 år sedan.
Miljöbeskrivningarna i boken är väldigt detaljerade, ibland på ett mycket utdraget sätt, t.ex. så kan Zola förklara ingående hur en näsduk ser ut, medan rummet kan lämnas utanför beskrivningen, någon enstaka gång beskriver han dock en vacker möbel lika detaljerat såsom näsduken.
Boken var en både rolig och intressant historia med flera långa listor av namn som man aldrig hann lägga på minnet, en rekommendation är att läsa boken så långsamt som möjligt eftersom händelserna är staplade på varandra och det går väldigt fort fram. Den var också sorglig eftersom man fick se många människors liv läggas i ruiner på grund av Nanas skönhet och eviga tråt efter sitt lyxliv.
Jag kan rekommendera att läsa den här boken om man gillar stilfulla böcker med lite halvt skruvade händelser och humor, det enda som boken har till sin nackdel är att den är väldigt, enligt min mening, ihoptrasslad och det är svårt att följa med vem som är vem och vad som är vad.
/Robin
Nej, det kunde lika gärna vara ett utdrag från Emile Zolas bok ”Nana” som där ger en insyn i de rikas liv, deras framgångar, lustar och lyckofulla uppsåt, till deras förödande fall på grund av deras nyckfulla strävan efter livets godheter och dess skönhet, även om denna godhet och skönhet endast är i formen av en vacker kvinna, som egentligen inte söker deras kärlek utan endast snuvar dem på deras pengar och sedan lämnar dem i rännstenen med tomma fickor och krossade hjärtan.
”Nana” är en bok av Emile Zola vars handlingen utspelar sig kring en kvinna vid namnet Nana i den just då modestrålande staden Paris i Frankrike under Andra Kejsardömet med Napoleon III som fransk regim mellan 1852 och 1870. Boken är en fortsättning från boken ”Krogen” men är fristående så den kan läsas utan att behöva läsa den första boken.
Nana är en skådespelerska som spelar upp pjäser av en person som heter Bordenave som driver en teater i staden, hon har ingen talang i varken sång, skådespeleri eller något av dess like men väger upp dessa med sin bländande skönhet, vackra kurvor och sin nakenhet i sin roll som Venus. Bordenave, som hittade hennes ”talang”, uttalar sig med att inte kalla sin teater en teater, utan en bordell.
”- Er teater... började han med flöjtliknande tonfall. Bordenave avbröt honom lugnt: - Säg min bordell.” (sidan 9, Nana)
Det är också flertal roliga och sinnrika uttalanden från denne teaterägare om Nanas ovanliga gåvor så som hennes sångröst.
”- Jag har hört sägas, återtog han då han absolut ville hitta på något att säga, att Nana lär ska ha en förtjusande röst. - Hon! Skrek direktören (Bordenave) och ryckte på axlarna. Smattrar som en ärtbössa!” (sidan 9, Nana)
Hon blir såklart väldigt omtalad och beundrar för sin skönhet av både de höga och låga klasserna i samhället och dinerar med flera bjudna och objudna gäster efter sin första gång på scenen.
Hon får gåvor i form av pengar, godis och mycket annat, hon blir bortskämd och utnyttjar sitt vackra yttre för att skinna de män som söker hennes kärlek, tills de knappt har råd med att betala mat till sin egen mun. Det är då hon lämnar dem för att hitta nästa rika beundrare för att kunna fortsätta sitt eviga lyxliv, hon får männen att gå bankrutt, splittrar familjer eller i värsta fall, får dem att begå självmord, som en av de få hon verkligen älskar George gör, efter att han har förstått att han aldrig skulle kunna leva ihop med henne.
Hon kan jämföras med dagens blondiner på t.ex. Spy bar som söker de rika herrernas blickar och plånböcker , istället för att uppträda på teatern så viker de ut sig i herrtidningar och allt detta för att bli en kändis. Precis som med Nana kommer denna destruktiva sexualitet aldrig att sluta något bra eftersom den aldrig ger en kärlek som är riktad mot den inre personen, alltså aldrig kärlek till vem personen är utan bara hur bra personen ser ut. Ödet kommer att hinna ifatt, för det enda i världen ingen kan fly ifrån är tiden, som kan få den vackraste personen att bli gammal, skrynklig och ful. Det kommer då en tid då varken den rikaste eller den fattigaste vill ha en ful gammal tant, som endast vill ha pengar för en kurtisering och som aldrig kan nå det måttet man kunnat få av någon yngre och vackrare. Med andra ord så är bokens innehåll lika aktuell idag, som för 150 år sedan.
Miljöbeskrivningarna i boken är väldigt detaljerade, ibland på ett mycket utdraget sätt, t.ex. så kan Zola förklara ingående hur en näsduk ser ut, medan rummet kan lämnas utanför beskrivningen, någon enstaka gång beskriver han dock en vacker möbel lika detaljerat såsom näsduken.
Boken var en både rolig och intressant historia med flera långa listor av namn som man aldrig hann lägga på minnet, en rekommendation är att läsa boken så långsamt som möjligt eftersom händelserna är staplade på varandra och det går väldigt fort fram. Den var också sorglig eftersom man fick se många människors liv läggas i ruiner på grund av Nanas skönhet och eviga tråt efter sitt lyxliv.
Jag kan rekommendera att läsa den här boken om man gillar stilfulla böcker med lite halvt skruvade händelser och humor, det enda som boken har till sin nackdel är att den är väldigt, enligt min mening, ihoptrasslad och det är svårt att följa med vem som är vem och vad som är vad.
/Robin
onsdag 10 december 2008
"Män som hatar kvinnor"
Stieg Larsson är en av Sveriges mest framgångsrika författare och hans debutbok ”män som hatar kvinnor” har lästs av 100 000- tals människor och har översatts till ett dussin språk. Det var förstås lite tråkigt är att författaren dog ett år innan första boken släpptes.
Jag har aldrig varit ett stort fan till deckare/kriminalroman just av den anledningen att jag tycker att den genren riktar sig till lite äldre människor. Och att läsa om mord och andra brott har inte varit det mest lockande att läsa om. Men varför läste jag den här boken? Jo, det är så att även jag kan bli övertygad och lockad av att läsa en bok fast det står ”kriminalroman” på framsidan.
Starten av boken är lugn och eftersom boken har 567 sidor är det ingen idé att skynda på inledningen. Det som händer är att en journalist vid namn Mikael Blomqvist Blir dömd för grovt förtal av den rika finansmannen Hans-Erik Wennerström och döms till tre månaders fängelse. För att inte dra med sin tidskrift millennium i fallet beslutar han sig att ta en paus från sitt jobb. I samma veva blir han kontaktad av en framgångsrik affärsman, Henrik Vanger som vill att Mikael ska ta reda på vad som hände hans brorsdotter Harriet för 40 år sedan då hon spårlöst försvann. Mikael tackar motvilligt ja till ärendet och får till sin hjälp en ung tjej, Lisbeth Salander. En strulig och tatuerad tjej men en utmärkt researcher och en av landets främste hackers. Tillsammans gräver de allt djupare i familjen Vangers förflutna och stöter på en blodigare historia än någon kunnat ana.
Efter 70 sidor var jag inte så imponerad men jag kunde se tendensen i boken ganska tydligt, det blev intensivare och mer spännande. När jag kommit över 350 sidor ville jag inte lägga ifrån mig boken och sträckläste slutet. Boken har en del som jag tycker är väldigt viktig när jag läser en bok; spänning, vilket gör att jag inte vill sluta läsa och inget är tråkigare än en händelsefattig bok som man får ”jobba” sig igenom.
När jag började läsa boken hade jag nästan omänskliga förväntningar på boken eftersom jag hade hört så mycket bra om den. Men håller jag med om allt bra som skrivits? Jag har läst böcker som jag tyckt mer om t.ex. Snabba Cash men boken håller absolut toppklass och är bland det bättre jag läst. Vissa händelser var däremot ganska väntade t.ex. att Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist hamnar i samma säng vilket jag inte tyckte tillförde det minsta lilla till att föra historien framåt. Men jag tycker att det är ganska vanligt i spänningsromaner t.ex. har jag läst tre Dan Brownböcker och alla har en snygg tjej som förför/förförs av den manlige huvudrollen. Men det jag tycker är bra med boken är just att det är skrivit från Mikaels och Salanders perspektiv för jag tycker att det hela blir lite mer personligt än om allt är skrivit i andra eller tredje person.
Språket är ganska lätt vilket gör de 560 sidorna betydligt lättare att läsa än om det hade varit ett mer avancerat språk. Längden på kapitlen är ganska varierande men det är cirka 25 sidor per kapitel passande för en bok där det är mycket att berätta. Kan förstå att många tycker att 560 sidor är väldigt mycket, det kan jag hålla med om men när du väl kommit igång kommer det att flyta på. Har man väldigt svårt för böcker i allmänhet kommer den här boken inte ge mycket nöje men läser du några böcker om året (eller mer) tycker jag att du ska pröva på den. En sak som kan vara bra att tillägga är att boken är ganska våldsam och lite obehaglig på sina platser men det tycker jag bara gör den ännu mer värd att läsa, läs den och se vad du tycker.
/Daniel
Jag har aldrig varit ett stort fan till deckare/kriminalroman just av den anledningen att jag tycker att den genren riktar sig till lite äldre människor. Och att läsa om mord och andra brott har inte varit det mest lockande att läsa om. Men varför läste jag den här boken? Jo, det är så att även jag kan bli övertygad och lockad av att läsa en bok fast det står ”kriminalroman” på framsidan.
Starten av boken är lugn och eftersom boken har 567 sidor är det ingen idé att skynda på inledningen. Det som händer är att en journalist vid namn Mikael Blomqvist Blir dömd för grovt förtal av den rika finansmannen Hans-Erik Wennerström och döms till tre månaders fängelse. För att inte dra med sin tidskrift millennium i fallet beslutar han sig att ta en paus från sitt jobb. I samma veva blir han kontaktad av en framgångsrik affärsman, Henrik Vanger som vill att Mikael ska ta reda på vad som hände hans brorsdotter Harriet för 40 år sedan då hon spårlöst försvann. Mikael tackar motvilligt ja till ärendet och får till sin hjälp en ung tjej, Lisbeth Salander. En strulig och tatuerad tjej men en utmärkt researcher och en av landets främste hackers. Tillsammans gräver de allt djupare i familjen Vangers förflutna och stöter på en blodigare historia än någon kunnat ana.
Efter 70 sidor var jag inte så imponerad men jag kunde se tendensen i boken ganska tydligt, det blev intensivare och mer spännande. När jag kommit över 350 sidor ville jag inte lägga ifrån mig boken och sträckläste slutet. Boken har en del som jag tycker är väldigt viktig när jag läser en bok; spänning, vilket gör att jag inte vill sluta läsa och inget är tråkigare än en händelsefattig bok som man får ”jobba” sig igenom.
När jag började läsa boken hade jag nästan omänskliga förväntningar på boken eftersom jag hade hört så mycket bra om den. Men håller jag med om allt bra som skrivits? Jag har läst böcker som jag tyckt mer om t.ex. Snabba Cash men boken håller absolut toppklass och är bland det bättre jag läst. Vissa händelser var däremot ganska väntade t.ex. att Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist hamnar i samma säng vilket jag inte tyckte tillförde det minsta lilla till att föra historien framåt. Men jag tycker att det är ganska vanligt i spänningsromaner t.ex. har jag läst tre Dan Brownböcker och alla har en snygg tjej som förför/förförs av den manlige huvudrollen. Men det jag tycker är bra med boken är just att det är skrivit från Mikaels och Salanders perspektiv för jag tycker att det hela blir lite mer personligt än om allt är skrivit i andra eller tredje person.
Språket är ganska lätt vilket gör de 560 sidorna betydligt lättare att läsa än om det hade varit ett mer avancerat språk. Längden på kapitlen är ganska varierande men det är cirka 25 sidor per kapitel passande för en bok där det är mycket att berätta. Kan förstå att många tycker att 560 sidor är väldigt mycket, det kan jag hålla med om men när du väl kommit igång kommer det att flyta på. Har man väldigt svårt för böcker i allmänhet kommer den här boken inte ge mycket nöje men läser du några böcker om året (eller mer) tycker jag att du ska pröva på den. En sak som kan vara bra att tillägga är att boken är ganska våldsam och lite obehaglig på sina platser men det tycker jag bara gör den ännu mer värd att läsa, läs den och se vad du tycker.
/Daniel
"Den siste tempelriddaren"
”Akko, år 1291. Medan staden brinner efter angreppet av sultanens trupper, sätter Tempelfalken segel och för bort en liten skara riddare, åt vilka ordens stormästare anförtrott ett mystiskt skrin. Skeppet försvinner spårlöst.”
”Han svängde runt hästen och under en kort stund mötte hans ögon, som låg i skuggan bakom hjälmvisiter, hennes. Hennes hjärta hoppade över ett slag där hon totalt förlamat och hjälplöst låg hopkrupen på golvet. Hästen kom mot henne, rakt mot henne…
… och innan den trängde sig förbi henne hörde hon hur mannen skrek till de andra tre ryttarna, ”Kom så ger vi oss iväg!””
Denna bok som heter ”Den siste tempelriddaren” handlar om Tess Chaykin som är arkeolog och expert inom den tidiga kristna historien, och den hjälpsamma och snälla FBI-agenten Sean Reilly.
Boken börjar med att men får veta lite kort om vad som hände med tempelriddarna år 1291, och då får vi veta om ett mystiskt skrin som tempelherrorderns stormästare har. Men skeppet sjunker och skrinet tros vara försvunnet för alltid.
Sedan när vi kommer tillbaka till nutiden, får vi träffa Tess Chaykin och hennes dotter, som är på väg till Metropolitanmuseet i New York. Tess var väldigt intresserad av utställningen som dom visade den här gången, ”Vatikanens skatter”. Och när dom väl är inne på museet hittar Tess ett gammalt skrin som är på utställning. Det står att det är det långt försvunna skrinet som tempelherrordens stormästare olyckligt drunknade med, men ingen har löst gåtan om hur man ska öppna den.
Men helt plötsligt, hör dom rop och klappningar utanför museet, så Tess och Kim går fram till fönstret och får se fyra stycken ståtliga tempelriddare med full rustning och en tunika som hade tempelriddarnas tecken på det, dom hade vita ståtliga hästar, och dom bar även svärd. När dom sedan började gå upp för trappan och mot museet, så hamnade Kim i extas och när dom sedan kom in i museet sprang Kim fram till en av hästarna. Men precis när hon skulle göra detta, ställde sig hästen på bakbenen och ryttaren till hästen drog sitt svärd. Alla började springa omkring och det var totalt kaos. Tre stycken ryttare började slå sönder skåpen och ta allt dom kunde få tag på, Den sista ryttaren var inställd på det gamla skrinet som låg en bit in i rummet. Han slog sedan sönder skåpet det stod i, och skrek till dom andra att dom skulle ge sig av.
Därefter blir Tess förhörd av den snälla FBI-agenten Reilly, som tycker att Tess historia om vad som hände och de hon kan om skrinet var väldigt skruvad. Men när Reilly hittar dom fyra ”tempelriddarna” döda på olika sätt och det hemliga skrinet, ringer hon upp Tess för att få reda på mer om Tempelriddarna. Tess blir indragen i det hela, och det slutar med att det blir en kamp om att komma först till den hemliga skatten, mellan Tess och Reilly mot dom mystiska männen som mördade de fyra ”tempelriddarna”.
Denna bok är skriven av Raymond Khoury som är en författare som har skrivit mycket manus, och detta kan man förstå genom dom väldigt noggranna person förklaringarna som är i boken.
Den här boken tyckte jag var en av dom bättre böckerna jag har läst eftersom det är den första boken ja läst där jag har fått minnen några månader senare av att jag har sett filmen till boken, men det finns ingen film. Detta tycker jag säger väldigt mycket om författaren till boken. Den är väldigt bra skriven och otroligt visuell.
Jag kan rekommendera denna bok till personer som gillar lite spänning och action i böckerna, men jag kan stort rekommendera denna bok till personer som har läst ”Da vinci-koden” av Dan Brown.
/Kevin
”Han svängde runt hästen och under en kort stund mötte hans ögon, som låg i skuggan bakom hjälmvisiter, hennes. Hennes hjärta hoppade över ett slag där hon totalt förlamat och hjälplöst låg hopkrupen på golvet. Hästen kom mot henne, rakt mot henne…
… och innan den trängde sig förbi henne hörde hon hur mannen skrek till de andra tre ryttarna, ”Kom så ger vi oss iväg!””
Denna bok som heter ”Den siste tempelriddaren” handlar om Tess Chaykin som är arkeolog och expert inom den tidiga kristna historien, och den hjälpsamma och snälla FBI-agenten Sean Reilly.
Boken börjar med att men får veta lite kort om vad som hände med tempelriddarna år 1291, och då får vi veta om ett mystiskt skrin som tempelherrorderns stormästare har. Men skeppet sjunker och skrinet tros vara försvunnet för alltid.
Sedan när vi kommer tillbaka till nutiden, får vi träffa Tess Chaykin och hennes dotter, som är på väg till Metropolitanmuseet i New York. Tess var väldigt intresserad av utställningen som dom visade den här gången, ”Vatikanens skatter”. Och när dom väl är inne på museet hittar Tess ett gammalt skrin som är på utställning. Det står att det är det långt försvunna skrinet som tempelherrordens stormästare olyckligt drunknade med, men ingen har löst gåtan om hur man ska öppna den.
Men helt plötsligt, hör dom rop och klappningar utanför museet, så Tess och Kim går fram till fönstret och får se fyra stycken ståtliga tempelriddare med full rustning och en tunika som hade tempelriddarnas tecken på det, dom hade vita ståtliga hästar, och dom bar även svärd. När dom sedan började gå upp för trappan och mot museet, så hamnade Kim i extas och när dom sedan kom in i museet sprang Kim fram till en av hästarna. Men precis när hon skulle göra detta, ställde sig hästen på bakbenen och ryttaren till hästen drog sitt svärd. Alla började springa omkring och det var totalt kaos. Tre stycken ryttare började slå sönder skåpen och ta allt dom kunde få tag på, Den sista ryttaren var inställd på det gamla skrinet som låg en bit in i rummet. Han slog sedan sönder skåpet det stod i, och skrek till dom andra att dom skulle ge sig av.
Därefter blir Tess förhörd av den snälla FBI-agenten Reilly, som tycker att Tess historia om vad som hände och de hon kan om skrinet var väldigt skruvad. Men när Reilly hittar dom fyra ”tempelriddarna” döda på olika sätt och det hemliga skrinet, ringer hon upp Tess för att få reda på mer om Tempelriddarna. Tess blir indragen i det hela, och det slutar med att det blir en kamp om att komma först till den hemliga skatten, mellan Tess och Reilly mot dom mystiska männen som mördade de fyra ”tempelriddarna”.
Denna bok är skriven av Raymond Khoury som är en författare som har skrivit mycket manus, och detta kan man förstå genom dom väldigt noggranna person förklaringarna som är i boken.
Den här boken tyckte jag var en av dom bättre böckerna jag har läst eftersom det är den första boken ja läst där jag har fått minnen några månader senare av att jag har sett filmen till boken, men det finns ingen film. Detta tycker jag säger väldigt mycket om författaren till boken. Den är väldigt bra skriven och otroligt visuell.
Jag kan rekommendera denna bok till personer som gillar lite spänning och action i böckerna, men jag kan stort rekommendera denna bok till personer som har läst ”Da vinci-koden” av Dan Brown.
/Kevin
"Tusen strålande solar"
Jag har aldrig varit något stort fan av andra människors lidande. Det spelar ingen roll om jag ser det på tv, hör det på radio eller läser det i en bok eller tidskrift, det ger mig avsmak helt enkelt. Ändå kunde jag inte hålla fingrarna borta från den här boken. Både min mamma och min syster har läst den och har blivit lika illa berörda båda två. På något plan säger det mig att jag egentligen inte bör försöka ta mig ann den men nyfikenheten tog i det här fallet överhanden.
Boken jag läst heter ”Tusen strålande solar”, skriven av Khaled Hosseini. Hela storyn utspelar sig i Afghanistan och då närmare bestäm i huvudstaden Kabul. Huvudpersonen är 15-åriga Mariam som gifts bort mot sin egen vilja av sin far. Mannen hon tvingas gifta sig med heter Rasheed. Tidigt i boken märker man att det här kommer bli en högst otrevlig historia då Mariam utsätts för våld dag som natt av den skoningslösa Rasheed. När Mariam blir gravid och får missfall så blir Rasheed argare och utsätter henne för ännu värre saker. Mariam blir gravid ännu en gång och föder denna gång detta barn. Rasheed blir dock rasande igen då det visar sig att han har fått en dotter. En dotter i Afghanistan under talibanernas styre var inte särskillt önskvärt som ni säkert förstår.
Det är inte bara i hemmet som Mariam utsätts för våld, utan talibanerna har precis kommit ut med nya lagar och regler som gör att kvinnor direkt fråntas alla sina rättigheter. En kvinna får inte visa sig utomhus utan en man, hon måste hela tiden bära burka, inte arbeta och de får absolut inte skratta så att någon hör det. Om någon taliben ser en kvinna med målade naglar tvingas hon böta med ett finger.
Efter nu flera år av misshandel och ett liv i skräck flyttar ännu en ung kvinna in hos dom. Laila som hon heter har tvingats dit utav kriget. Till en början visar sig Rasheed vara vänligt inställd till Laila vilket retar Mariam något enormt. Hon bygger upp mur av hat emot Laila som Rasheed verkar favorisera till en början. Det hat hon känner gentemot Laila visar sig sedan vara totalt lönlöst då hon snabbt ser att även Laila hamnar i samma spår utav misshandel och trakasserier.
De kan inte leva tillsammans med Rasheed, men inte heller utan honom på grund av talibanernas regler. Gång på gång försöker de fly och lyckas nästan. För att sedan åter hamna hos Rasheed och bli bestraffade för deras olydighet. En dag försöker dom fly med en buss som är påväg från Kabul. Dom ber en man som står framför dom i busskön att uppge sig för att vara deras kusin, för att på så sätt överhuvudtaget få komma på bussen. Mannen går med på det men sviker dom snart då han berättar för en vakt vilka dom egentligen är.
Både Laila och Mariam drömmer om en utbildning, och kärlek. Drömmar som snabbt suddas ut när dom ser vilket helvete dom hamnat i.
Det gör mig ont, riktigt ont att läsa den här romanen och sätta mig in i dessa kvinnors liv. Det gör mig ännu ondare när jag inser att sånt här fortfarande inträffar. Dock inte i samma utsträckning men att ens någon ska behöva lida på det här viset är för mig ofattbart. Positivt överaskad måste jag dock medge att jag är. Som jag sa in inledningen så brukar jag i vanliga fall avsky dessa typer av historier men den här har verkligen fångat mig och framförallt mina känslor. Aldrig någonsin har jag blivit så berörd av en bok som denna. Jag har sträckläst den här boken långt in på småtimmarna, utan att kunna eller vilja lägga den ifrån mig.
Jag rekommenderar verkligen inte alla att läsa denna då den är väldigt stark. Många inbitna läsare tror jag också kan ha svårt för äktheten i den här romanen. När man väl ger sig i kast med att läsa den hoppas jag att alla når sista sidan och inte stannar någonstans halvvägs då det verkligen är värt mödan. En otroligt gripande och hemsk berättelse som samtidigt känns så extremt äkta. Jag ger den 5 av 5 trumpeter.
/Text och musik: Jannis
Boken jag läst heter ”Tusen strålande solar”, skriven av Khaled Hosseini. Hela storyn utspelar sig i Afghanistan och då närmare bestäm i huvudstaden Kabul. Huvudpersonen är 15-åriga Mariam som gifts bort mot sin egen vilja av sin far. Mannen hon tvingas gifta sig med heter Rasheed. Tidigt i boken märker man att det här kommer bli en högst otrevlig historia då Mariam utsätts för våld dag som natt av den skoningslösa Rasheed. När Mariam blir gravid och får missfall så blir Rasheed argare och utsätter henne för ännu värre saker. Mariam blir gravid ännu en gång och föder denna gång detta barn. Rasheed blir dock rasande igen då det visar sig att han har fått en dotter. En dotter i Afghanistan under talibanernas styre var inte särskillt önskvärt som ni säkert förstår.
Det är inte bara i hemmet som Mariam utsätts för våld, utan talibanerna har precis kommit ut med nya lagar och regler som gör att kvinnor direkt fråntas alla sina rättigheter. En kvinna får inte visa sig utomhus utan en man, hon måste hela tiden bära burka, inte arbeta och de får absolut inte skratta så att någon hör det. Om någon taliben ser en kvinna med målade naglar tvingas hon böta med ett finger.
Efter nu flera år av misshandel och ett liv i skräck flyttar ännu en ung kvinna in hos dom. Laila som hon heter har tvingats dit utav kriget. Till en början visar sig Rasheed vara vänligt inställd till Laila vilket retar Mariam något enormt. Hon bygger upp mur av hat emot Laila som Rasheed verkar favorisera till en början. Det hat hon känner gentemot Laila visar sig sedan vara totalt lönlöst då hon snabbt ser att även Laila hamnar i samma spår utav misshandel och trakasserier.
De kan inte leva tillsammans med Rasheed, men inte heller utan honom på grund av talibanernas regler. Gång på gång försöker de fly och lyckas nästan. För att sedan åter hamna hos Rasheed och bli bestraffade för deras olydighet. En dag försöker dom fly med en buss som är påväg från Kabul. Dom ber en man som står framför dom i busskön att uppge sig för att vara deras kusin, för att på så sätt överhuvudtaget få komma på bussen. Mannen går med på det men sviker dom snart då han berättar för en vakt vilka dom egentligen är.
Både Laila och Mariam drömmer om en utbildning, och kärlek. Drömmar som snabbt suddas ut när dom ser vilket helvete dom hamnat i.
Det gör mig ont, riktigt ont att läsa den här romanen och sätta mig in i dessa kvinnors liv. Det gör mig ännu ondare när jag inser att sånt här fortfarande inträffar. Dock inte i samma utsträckning men att ens någon ska behöva lida på det här viset är för mig ofattbart. Positivt överaskad måste jag dock medge att jag är. Som jag sa in inledningen så brukar jag i vanliga fall avsky dessa typer av historier men den här har verkligen fångat mig och framförallt mina känslor. Aldrig någonsin har jag blivit så berörd av en bok som denna. Jag har sträckläst den här boken långt in på småtimmarna, utan att kunna eller vilja lägga den ifrån mig.
Jag rekommenderar verkligen inte alla att läsa denna då den är väldigt stark. Många inbitna läsare tror jag också kan ha svårt för äktheten i den här romanen. När man väl ger sig i kast med att läsa den hoppas jag att alla når sista sidan och inte stannar någonstans halvvägs då det verkligen är värt mödan. En otroligt gripande och hemsk berättelse som samtidigt känns så extremt äkta. Jag ger den 5 av 5 trumpeter.
/Text och musik: Jannis
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
