Lars Gustafsson skriver i sin roman Yllet om lukten av just vått ylle i en skolkorridor, Marcel Proust låter i mastodontverket På spaning efter den tid som flytt sin berättare minnas sin barndoms somrar när han känner doft men framför allt smak av en madeleinekaka uppblött i te. Dock torde det väl inte finnas någon berättelse som är så upptagen av människans luktsinne som Patrick Süskinds Parfymen. Denna originella och fascinerande roman har du nu fått i uppgift att läsa och det är bara att gratulera till det ömsom doftande, ömsom stinkande, men ack så härliga läsäventyr som väntar dig.
Den första deluppgiften består i att läsa till sidan 51 och därefter besvara följande fråga i kommentatorsfunktionen: Vad har du reagerat särskilt på så här långt in i boken (miljön, personerna, handlingen, språk och stil...)? Var så konkret du kan (citera gärna!) och motivera varför du fastnat för just detta. Tänk också på den kommunikativa aspekten och ställ gärna en egen fråga till de andra läsarna.
Mycket nöje!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det jag reagerat på hittils är de väldigt utdragna beskrivningarna av olika lukter och dofter. Beskrivningarna får en nästan att känna dofterna av kanel, jasmin, rosor och vad det nu kan vara. Jag tycker att det är ett bra sätt att betona vikten av lukterna för Grenouille.
Liknelsen som författaren gör mellan huvudpersonen och ett musikaliskt underbarn tyckte jag också var väldigt effektiv;
"Hans begåvning var kanske närmast att likna vid den hos ett musikaliskt underbarn som (...) och vidare med den skillnaden att underbarnet Grenoulles skapande aktivitet försigick enbart i hans inre och inte kunde uppfattas av någon annan än honom själv."
Citatet ger känslan av att huvudpersonen verkligen innehar en stor begåvning, men en dold sådan. Jag förknippar också den här beskrivningen med dold intelligens även fast Grenouille inte beskrevs som särskilt intelligent. Det känns som att det visar att han är väldigt beräknande och planerande på något sätt.
Tycker hittils att boken är bra och jag känner mig lockad till att läsa vidare.
/ Sofie
Jag fångades direkt efter några sidors läsning av Grenouilles personlighet och sätt att bete sig. Han beskrivs som luktlös, vilket inte var så relevant för mig. Det som riktigt fångade mitt intresse var hans robotaktiga beteende som jag kunde relatera till i vissa situationer, som när han jobbade utan att visa minsta tecken på trötthet. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag relaterade till men antagligen något minne där jag själv känt att jag betett ungefär likadant, lite isolerad från samhället och fullt koncentrerad på att utföra ett arbete och inte bry sig speciellt mycket om något annat.
Även författarens förmåga att beskriva lukter och dofter faller mig i smaken. Man känner verkligen igen vissa lukter och dofter som han beskriver. Att enstaka ord också gör att man känner lukter finner jag intressant och överraskande. Så fort man kom i kontakt med ett ord som t ex kanel så kunde man nästan känna doften av kanel.
Jag har inte riktigt målat en bild av hur miljön ser ut men som den ser ut nu så känns det verkligen som sent 1700-tal med de inte alltför höga hus, smala gränder, kyrkor och grymt jobbiga arbetsförhållanden med långa arbetstider och dåliga löner.
Övrigt sätt gillar jag boken och känner att den kan bli intressant att läsa och jag hoppas på en spännande fortsättning!
/Tobias
Jag tyckte att dom första sidorna var väldigt spännande men jag blev lite avskräckt av hur boken är skriven och att dom beskriver allting så in i detalj.
”Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade ruttet trä och råttlort, köken skämd kål och fårtalg; de övädrade boningsrummen luktade unket damm, och i sovrummen stod en dunst av flottiga lakan, fuktiga bolster och den fränt söta odören från nattkärlen. Från skorsternarna kom lukten av svavel, från farverierna lukten av frätande lut, från slakthusen lukten av levrat blod. Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnar kom lukten av ruttna tänder, ur deras magar lukten av löksaft och från deras kroppar, om de inte längre var helt unga, lukten av gammal ost och sur mjölk och svulster.”
Allting är äckligt, gammalt och unket. De flesta personer är smutsiga och känner inte längre lukten av alla fiskräster och annat skit, eftersom att de själva lever i skiten.
Boken är skriven på ett gammaldags språk, som ja själv tycker är väldigt jobbigt, Ochdom beskriver lukter väldigt mycket och detta tycker jag är lite jobbigt också.
Personerna är väldigt fattiga, Och det finns en tjej som heter Amman, som aldrig i hela sitt liv har smakat karameller, men hon har varit inne på en karamell fabrik och hon mindes hur söt lukten var som karamellerna utgav, och att hon aldrig skulle glömma den lukten.
Fråga:
Varför dödade Grenouille den rödhåriga kvinnan?
/ Kevin Wahlström
Det första jag reagerade på var att alla beskrivningar, som bara gällde hur saker och ting luktade. Inte hur de såg ut eller lät. En annan sak var att hur tragiskt och hur jobbig hans uppväxt har varit, då tänker jag mest på alla sjukdomar t.ex. mjältbrand, kolera mm. Och att han inte har några vänner, alla i hans närhet har hittills bara velat honom illa.
”En gång gaddade de äldre ihop sig för att kväva honom. De staplade lumpor och filtar och halm över hans ansikte och lade tegelstenar som tyngd ovanpå. När madame Gaillard grävde fram honom nästa morgon var han hopskrynklad och hoptryckt och blå, men inte död.”
Jag tycker boken har varit intressant och som du (Åsa) sa skrattar man en del, eftersom en del saker är så väldigt absurda.
Rolig bok speciellt att allt förklaras med näsan alltså alla sakers lukt. Undrar dock varför alla blir så förskrämda över att han inget luktar?
När de beskriven hans uppväxt så blir jag konstigt nog påmind om hannibal lector, ett underbarn som använder sitt höga intellekt ( i detta fall en väldigt bra näsa och en hjärna som kan registrera och "Konstruera byggnader/musikaliska symfonier fast då med ännu mera komplexa lukter som han kan blanda och skapa helt nya lukter med"
Jag tycker att det är en riktigt rolig början och hoppas att boken kommer att fortsätta på likartat sätt.
Gåendes runt på gatorna lever Grenouille med stängda ögon, han uppfattar hela världen som en intern bild skapad och organiserad av dofter.
En jobbig barndom fylld med människor förskräckta närvaron av underbarnet och hans mystik. Grenouille som tvingar dom att granska och tvivla på sig själva och känna sig osäkra är inte uppskattat och barnet skickas vidare i hopp om att slippa han för gott.
Han utvecklar ett visst själlöst beteende på utsidan med ack så levande på insidan fylld med dofter och en annan aspekt på livet.
Något jag reagerade på var hur starkt han själv värderade dessa lukter och han inte förmådde sig uttala ett ord om han inte visste lukten, hur han hade svårt för abstrakta ord och hur han baserade livet med lukt som grundstomme. Det var inte viktigt om det inte hade en lukt.
"Som om han vore fylld med ved uppöver öronen, som om veden stod honom upp i halsen, som om han hade magen, svalget, nästan överfulla med ved, så spydde han ut ordet."
Jag reagerade även på skildringen mellan Grenouille och fästingen och jag tycker det var ett oerhört känslosam men ändå absurd del i boken. Hur Grenouille omedvetet tvingar sig själv till att fortsätta leva även utan mål som om han vet att han har ett syfte i det här livet och inte får dö, inte av dom hemska levnandsstandarderna och inte av barnen som känner sig skrämda. Han är fokuserad på att överleva.
Jag tycker författaren gör ett bra jobb med att förklara alla dessa dofter och det viktiga med dom, för dofter är något vi människor underskattar men beror av ovetandes för så mycket.
Ett väldigt intressant bokval som jag känner kommer vara grunden till många diskussioner och en fortsatt trevlig läsning framöver.
Totalt snevriden. För att kort summera mina känslor för boken än så länge. Låt mig komma in på varför senare.
Författaren lyckas på ett mycket beundransvärt sätt få mig som läsare att använda alla mina sinnen när jag läser. Istället för att på ett ingående sätt förklara hur platser ser ut så beskriver han istället lukter på ett sätt som jag aldrig har sett förut. Det går till och med så långt att jag ibland kan urskilja lukter i rummet när jag sitter och läser. Det har däremot en aning att bli ganska repetitivt.
Jag tycker att Süskind lägger en alldeles för mörk stämning över detta Frankrike. På dessa 50 första sidor har han ännu inte nämnt något vackert om man bortser från flickan.
Att man skratta åt boken, som du (Åsa) och Daniel här ovanför nämnde , förstår jag inte alls. Jag skulle snarare säga att man blir deprimerad av att läsa.
Jag vet att det är dofter som skall vara ett genomgående tema i boken men det hela ger mig intrycket av att det är en sjuk man som skriver. På något sätt känns det nästan som att författaren själv vill ha någon sorts bekräftelse. Det kan bero på, som jag nämnde tidigare, den dystra stämningen som hela tiden finns där.
Bilden utav städerna som jag byggt upp i huvudet liknar industrialismens London. Ett svart moln som hela tiden ligger och trycker över. Det blandat med stanken förstås.
Jag har lite blandade känslor om boken än så länge. Dessa inledande 50 sidor tycker jag har varit för röriga och jag finner det en aning svårt att hänga med. Det här är inte en bok man plockar fram när man lägger sig i sängen för att sova då den lämnar alldeles för många tankar. Samtidigt känns det som att historien kommer att ta bättre fart i och med det första mordet. Grenouille är utan tvekan en originell och intressant karaktär som jag gärna vill veta mer om, men på något vänster lyckas han samtidigt skrämma mig.
Mitt första intryck av Parfymen var att när jag läste den blev jag så tagen av de detaljrika meningarna att jag själv kunde se de illaluktande gatorna, människorna och den lilla pojken Jean Baptiste Grenouille framför mig.
Som sagt, bokens detaljrika inre har verkligen tagit mig med storm och jag kan glädjeligen säga till mig själv att den här inledningen fått mig att njuta av att läsa en bok.
”Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen. Bonden stank såväl som prästen, hantverksgesällen såväl som mästers fru, hela adeln stank, ja självaste kungen stank, som ett rovdjur stank han, och drottningen stank som en gammal get, sommar och vinter.”
Jag har aldrig varit med om att ett samhälle har beskrivits såhär. Istället för att skriva ”hela staden stank” så har Patrick Süskind valt att beskriva varenda liten vrå av staden. På det sättet som stanken beskrivs lyckas jag få en bild om hur det såg ut och det tror jag nog att fler personer än jag får.
Den här boken har överraskat mig positivt och jag gillar den. Språket hade kunnat vara enklare men jag känner att jag ändå klarar av att förstå allt. // Robert
Skicka en kommentar